Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - La Bruyère
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA BRUYÈRE SOM LITTEBATUBKRITIKEB 313
betare, och det är en ren njutning att fördjupa sig i hans
bok. Ty La Bruyère hade tänkt både över livet och övei’
litteraturen, och i det hela framlägges klassicitetens program
klarare av honom än av Boileau. Han anslöt sig obetingat
till huvudpunkterna i dennes estetik: att skönlitteraturens
uppgift är att återgiva naturen och att antiken i detta fall,
i enkelhet och naturtrohet, är vår läromästare. Men i två
väsentliga punkter har han tydligare än Boileau preciserat
klassicitetens ställning till naturen. Hans bok vill icke di-
rekt teckna individen, utan typen, draga fram det allmän-
mänskliga i naturen, “peindre les hommes en général“. Och
den vill icke återgiva all natur, utan blott den sköna. En
bonde eller en fyllbult kan väl förse en farsförfattare med
några scener, men de tillhöra ej den äkta komiken och
kunna ej giva stoffet till själva huvudhandlingen i ett lustspel.
Man säger, att dessa karaktärer äro naturliga. Men en sjuk
på sin nattstol, fyllbulten, som ger -upp — finnes det något
mera naturligt? Och likväl bliva dylika skildringar blott
motbjudande.
Ur denna synpunkt ger La Bruyère en översikt av den
senaste franska litteraturen från renässansens början — längre
tillbaka sträckte sig ju ej klassicitetens vetande — och för-
dömer här Rabelais’ långt gående naturalism, delvis även
Molières realistiska farser. Rabelais’ bok — säger han —
är en chimära, med en vacker kvinnas ansikte, men med
fötter och svans av en orm eller något annat vanskapat
djur. Den är en vidunderlig förening av en fin och snillrik
moral och en smutsig inbillning. I de punkter, där den är
dålig, övergår den uselhetens gräns, “c’est le charme de la
canaille“. Där den är god, höjer den sig till det överlägsna
och kan betraktas såsom en anrättning för de största fin-
smakare.
Denna litteraturhistoriska revy är den första mera be-
tydande, som vi hava, ty litteraturhistorien hade för övrigt
ännu ej höjt sig över den torra, lärdomshistoriska biblio-
grafiens nivå, och genom sin versifierade form kan den
estetiska översikt, som förekommer i L’Art poétique, ej jäm-
ställas med den verkligt kritiska exposé, som La Bruyère
ger. Dennes fina, genombildade smak framträder här i hela
sin glans. Särskilt kan hans ypperliga kritik av Corneille
och Racine än i dag sägas vara den grundläggande. Cor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
