Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Komposition och karaktärsteckning i Racines tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HISTORISKA KOLORITEN 307
“är icke helt brottslig, men ej heller helt oskyldig. Genom
sitt öde och genom gudarnes vrede har hon gripits av en
brottslig lidelse, vars vederstygglighet hon själv djupast
känner. Hon uppbjuder hela sin kraft att kuva den, hon
vill hellre dö än yppa den för någon. Och då hon tvingas
att avslöja den, talar hon om den med en förvirring, som
röjer, att hennes brott mera är ett gudarnas straff än en
frukt av hennes egen vilja.“ Men detta är ju jansenismens
nådaval i antik dräkt.
Racines gestalter äro således i motsats till Corneilles ytterst
sammansatta — just så som människorna i verkligheten äro
och som Pascal och La Rochefoucauld i sina psykologiska
analyser visat. Men därför äro de ock i motsats till Cor-
neilles mäktiga av utveckling. Under dramats lopp övergår
Nero från en sensuellt belastad yngling till en känslolöst
grym despot, Mithridate genomgår en motsatt utveckling,
Bérénice höjer sig från den själviska kärleken till självför-
sakelsens hängivenhet, och i döden får Pyrrhus tillbaka hela
sin ridderlighet.
Denna strävan mot realism sträcker sig stundom t. o. m. till
“les confidents“, som i några stycken få en högre uppgift
än att blott uppfånga repliker. I Britanniens bli Burrhus
och Narcisse krafter, som i olika riktningar påverka Nero,
och Oenone i Phèdre griper avgörande in i handlingen.
Realismen går slutligen så långt, att Racine — så vitt det
med den tidens vetande var möjligt — söker giva sina
gestalter en viss historisk kolorit, utan att därför offra det, som
för honom var det väsentliga: det allmänmänskliga. Undan-
tager man Ben Jonsons Sejanus torde nog icke något drama
före denna tid hava haft en så starkt historisk färgton som
Britanniens. Under det att dramatikerna i regeln lånade
sina romerska ämnen från den mer retoriske Livius, har
Racine här vänt sig till den dystre sedemålaren Tacitus
och verkligen fått fram den kvalmiga, tryckande atmosfären
vid ett romerskt kejsarhov. Men även i Mithridate återfinna
vi denna historiska kolorit, blandningen av hellenistisk kultur
och asiatisk despoti. Mest överlägset är dock den bibliskt-
orientaliska karaktären i Athalie träffad.
Någon stor personlighet var Racine icke, men han var en
stor skald, en Aladdin, som fått poesiens lampa i sin hand,
en diktare med en enastående förmåga att finna det konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
