Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Komposition och karaktärsteckning i Racines tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 BACINES BEALISM
att det är en storslagen handling, att de uppträdande äro
heroiska, att lidelserna sättas i svallning och att allt ger ett
uttryck åt detta majestätiska vemod, som utgör njutningen
vid en tragedi.“
Det hehövs således intet “extraordinärt" för att framkalla,
den effekt, som en äkta tragedi skall åstadkomma. Det nöd-
vändiga är blott det starka patos, som skall fylla dramat
och de handlande personerna, och detta patos verkar dess
kraftigare, ju mera det är det verkliga livets, ju mindre
“extraordinärt“ det är. Samtiden förstod ej denna realism
och stämplade därför Racines tragedier i motsats till Cor-
neilles såsom komedier, ty det var komediens, ej tragediens
uppgift att “skildra människornas seder“. För humanismens
estetik hade visserligen de handlandes sociala rang utgjort
en av olikheterna mellan komedi och tragedi, och ur den
synpunkten var väl Le Misanthrope en komedi, Bérénice en
tragedi, därför att Alceste var en privatperson, Titus en
kejsare. Men stryker man denna fordran, blir skillnaden
mellan de båda dramerna minimal, snarast en gradskillnad,
beroende på styrkan av det patos, som utvecklas i bägge.
Även i ämnesvalet skilde sig Racine från Corneille.
Endast i Le Cid hade Corneille gjort kärleken till det bä-
rande motivet, men sedan ändrade han alldeles mening. I
ett brev, som han på ålderdomen skrev till Saint-Évremont
med tacksägelse för dennes gynnsamma omdöme om Sopho-
nisbe, yttrade han: “Jag har hittills trott, att kärleken är
en passion, som lider av alltför stor svaghet för att kunna
göras till det ledande motivet i ett heroiskt drama. Jag
ser gärna, att den gör tjänst såsom utsmyckning, men den
kan icke bliva själva benbyggnaden, och jag tror, att upp-
höjda sinnen låta kärleken betyda något blott i den mån
den kan stå i samklang med ädlare känslor. Våra sötsliskiga
och lustiga herrar äro av en annan mening“ — det sista
var troligen en släng åt Molière och Racine.
I motsats till Corneille valde Racine uteslutande kärleken
till det bärande motivet. Utan tvivel ligger häri ett infly-
tande från den romaneska tragedien, som behärskat den
franska scenen under Racines egentliga bildbarhetsperiod,
likaså från den roman, som ännu vid 1660-talets början var
på högsta modet, och jag har redan påpekat sambandet
mellan d’Urfés Astrée och Racines tragedi. Odelat lyckligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
