Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Racine - Racines främsta tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PHÈDRE 293
J’amais, seigneur, j’aimais: je voulais être aimée.
Ce jour, je l’avoûrai, je me suis alarmée:
J’ai cru que votre amour allait finir son cours.
Je connais mon erreur, et vous m’aimez toujours.
Votre cœur s’est troublé, j’ai vu couler vos larmes.
Bérénice, seigneur, ne vaut point tant d’alarmes.
Je crois, depuis cinq ans jusqu’à ce dernier jour,
Vous avoir assuré d’un véritable amour.
Ce n’est pas tout: je veux, en ce moment funeste,
Par un dernier effort couronner tout le reste.
Je vivrai, je suivrai vos ordres absolus.
Adieu, Seigneur, régnez: je ne vous verrai plus.
Och så skiljas de — för evigt.
I Phèdre har Racine löst ett annat problem, på vilket
antikens skalder förgäves arbetat. Euripides hade först
tagit upp motivet, i Hippolytos, även i en äldre nu förlorad
version. I denna hade Phaidra, då hon tillbakavisats av
den kyske Hippolytos, för att hämnas beskyllt honom för
ett försök till våldtäkt. Men denna nedrighet, som icke
stod i samklang med hjältinnans idealitet, hade stött publiken,
och stycket hade fallit. I den senare, bevarade bearbet-
ningen begår Phaidra självmord genast efter det att hon
mottagit Hippolytos’ föraktfulla avslag, men med döden för
ögonen skriver hon ett brev, i vilket hon falskligen anklagar
sin kyske styvson. Psykologiskt var denna förbättring snarare
en försämring, och Seneca, som tog upp motivet, har därför
onekligen, så underlägsen Euripides han än var, fått mera
enhet i karaktären. Sedan förförelseförsöket misslyckats,
angiver Phædra väl även här Hippolytus, men idéen är
icke hennes egen, utan “ammans“, och i sin förvirring
lånar sig Phædra till detta svek. Men inför Hippolytus’
lik bekänner hon sitt brott och dödar sig själv.
Det var i denna riktning, som Racine utvecklade sitt
drama. För det första har han ändrat Hippolytos’ karaktär.
Denne är hos honom icke likgiltig för kvinnokärlek, utan
älskar i stället hemligen den unga prinsessan Aricie, som han
emellertid icke kan äkta, då hon är den sista ättlingen
av den forna störtade konungasläkten. För det andra har
Phèdres karaktär blivit en annan. Såsom Theseus’ gemål
är hon sin make obrottsligt trogen, och den kärlek, hon
hyser till sin styvson Hippolyte, förstår hon så väl att dölja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
