Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Molière - Le Misanthrope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LE MISANTHROPES BETYDELSE 251
och framför allt; han saknar den stora, ideella fordran i
livet, som dock till sist gör Alceste till en hjälte.
Ty Alceste är icke blott dogmatikern. Det är sant, att
när vi först möta honom, förefaller han vara idel förstånd
och dygd: sanningen är det högsta i livet, och den skall
utan betänkande genomföras, kosta vad det vill. Men denna
plikt- och förståndsmänniska faller ett offer just för det
irrationella i livet: han har förälskat sig i Célimène, en
vacker firad kokett, som visserligen, på sitt sätt, också älskar
honom, men som är oförmögen att fatta hans sanningskrav,
som smickrar och förtalar och som obesvärat kommer med
den ena lilla lögnen efter den andra. Och likväl är han
lidelsefullt förälskad i henne och icke i den nobla Eliante,
vilken synes liksom skapad för honom, och som både förstår
och älskar honom. Célimène däremot bedrar honom, hon
förlöjligar honom — men intet hjälper: han kan varken
uppgiva henne eller sin idealitet. Till sist ställes hon inför
valet mellan honom och världen. Och i detta ögonblick,
då Alceste själv står inför avgörandet, får han något av
verkligt tragisk storhet över sig, icke minst därför att han
här är så litet i samstämmighet med sitt eget ideal. Inför
stundens allvar blir även Célimène för första gången sann:
hon bekänner, att hon älskar honom, men att det offer, han
begär, är för stort. Och Alceste beslutar att draga sig
undan denna falska flärdfulla värld, som endast bjudit honom
desillusioner.
Huru olika är icke denna tragedi — ty det är “komedien“
trots titeln — mot Corneilles! Där hade hjälten hänsynslöst
genomfört sitt program, och om han fallit, hade han fallit
under segerfanfarer. Här däremot utgå båda, Célimène
likaväl som Alceste, brutna ur den kamp de utkämpat.
Lika litet som Polyeucte har Alceste svikit sitt ideal, men
segern skänker honom ingen lycka, och han är vid dramats
slut kanske ännu mera förälskad i Célimène än vid dess
början. Och huru sammansatta, huru naturtroget uppfattade
äro ej karaktärerna i motsats till Corneilles personifierade
begrepp! De äro alla människor ur det dagliga livet med
fel och förtjänster blandade om varandra.
Men allt detta är ju redan Racines tragedi före Racine.
Le Misanthrope uppfördes 1666, och först året därpå skrev
Racine sin Andromaque, 1670 Bérénice, som är Le Misan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
