Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Boileau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOILEAUS ESTETIK 205
tyckta burlesken. Natursanning är således konstens första
priincip.
’Men — frågade han vidare — huru skall man då veta, att
main riktigt återgivit naturen? Kriteriet hava vi fått i “la
raison“, som av Boileau alls icke uppfattas såsom någon
torr, borgerlig snusförnuftighet, utan i likhet med Tegnér
såsiom det konstnärliga förståndet, det sunda, naturliga om-
dömet. Svaret är sådant vi kunnat vänta oss i Descartes’
århundrade, och Boileau blir aldrig så varm, som då han
förfäktar förnuftets och sanningens betydelse för dikten.
Det är en ren, frisk och klar luft, vi andas in, då vi läsa
L’Art poétique. Naturen är alltid sann, men det är
förnuftet, som avgör, om det vi tro vara natur, är det
eller icke.
Vi skola således efterbilda naturen, men blott i de punkter,
där den stämmer med sig själv, är rationell, ej i dess
aberrationer, ty dessa äro avvikelser från naturen, ej na-
turen själv. Detta avgöra vi med hjälp av le bon sens.
Man även här behöves ett kriterium, att det, som vårt för-
nuift uppdagat i naturen, det sköna, ej är det tillfälliga,
en aberration,, ett mode, utan det evigt bestående och sanna.
Detta kriterium har man i den överensstämmande uppfatt-
ningen hos alla tider och alla folk. Ett mode växlar, smaken
likaså, men något finnes likväl, som består, alla dessa väx-
lingar till trots, något finnes, som alla erkänna vara natur
och därför skönt. Grekerna och romarna beundrade Homeros,
våra fäder och vi likaså, och här hava vi således funnit en
fast punkt, något som är oberoende av tid och nationalitet
— oberoende just därför att vi här hava den äkta naturen.
Vill nu en författare avgöra, om hans dikt fyller måttet,
har han att jämföra den med antikens mästerverk. Liknar
den dessa, har han rätt återgivit naturen; gör den det icke,
har han kommit på villovägar.
Boileau hamnade således i samma antikbeundran som
Ronsard och dennes skola. Men under det att dessa okritiskt
beundrat antiken, därför att den var antik, beundrade Boileau
den, därför att dess diktning var natursann. Att bilda sig
efter antika mönster var för honom således detsamma som
att med en säker ledsven såsom förare söka efter natur och
sanning. Diktens uppgift är i följd härav för Boileau och
för hela den franska klassiciteten att återgiva just det allmän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
