Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - Saint-Simon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 SAINT-SIMONS MEMOAREK
men ansåg, att det skett honom en blodig orättvisa, och tog
i förbittringen avsked. Därmed hade han kommit i samma
ställning som förut fadern och blev liksom denne en typisk
malcontent. Hans följande liv var blott en serie av miss-
räkningar. Han hoppades hela tiden att komma sig upp,
men ständigt gäckades hans förväntningar. Ett ögonblick,
då hans vän hertigen av Orléans blivit regent, syntes väl
upprättelsens så länge väntade timslag slå, han blev minister,
men misslyckades ånyo och drog sig då definitivt tillbaka
för att i den nödtvungna sysslolösheten skriva sina memoarer.
Dessa innehålla den kanske intressantaste skildring, vi hava
av den sista perioden av Ludvig XIV:s långa regering, och
äro skrivna med en överlägsen berättartalang. Men det är
ingen psykolog, som författat dem. Därtill var Saint-Simon
alldeles för lidelsefull. I stället är det en rasande partiman,
som gripit till pennan för att för eftervärlden framlägga
alla orättvisor, som man begått mot honom, men en parti-
man, som ser ovanligt skarpt och äger en enastående förmåga
att måla. Det är sant, att han har skygglappar för ögonen, att
han ej kan se åt sidorna, men framför sig observerar han
dess skarpare. I förmågan giva levande porträtt — t. ex.
av Ludvig XIV och hertigen av Vendôme — har han
få likar. Men om någon opartiskhet bemödar han sig icke
ens: “Jag fruktar icke att säga, att den är omöjlig för den,
som beskriver vad han sett och skött. Man blir förtjust
över hederligt folk, men man blir rasande på de lymlar,
som kräla vid hovet, ännu mera mot dem, som skadat en“.
Sina fördomar bryr han sig heller icke om att dölja. Han
är vida mera exklusiv än Madame de Sévigné. För henne
hade det blott funnits adel, för Saint-Simon existerar det
blott hertigar, och den lägre adeln, som sökte tränga sig
fram och göra de högvälborna rangen stridig, hatar han
nästan våldsammare, än han avskyr det usla borgarpacket.
Men han är nog skarpsynt att märka, att det är detta tredje
stånd, som under Ludvig XIV arbetar sig fram och blir den
verkligt styrande klassen. Å den andra sidan är han så
pass fången i bördsstolthet, att detta förbittrar honom mindre,
än att hertigarna vid hovet ej få de företrädesrättigheter,
som han anser tillkomma dem, och han gnistrar av raseri
över att Madame de Montespans bastarder få taga rang före
honom. De sidor, på vilka han skildrar, huru duc de Maine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
