Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - Den nya societeten - La Rochefoucauld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 MAXIMES
kommer till de instinktiva dygderna, ofrivilliga yttringar,
som synas sprungna ur hjärtats djup, då förnekar han vis-
serligen fortfarande, men mindre barskt, hejdar sig och tyst-
nar inför vissa naturliga rörelser, som synas oförenliga med
det personliga intresset. En ädel känsla, okänd av oss själva,
är ren; när vi upptäcka och smeka den, är den mindre ren;
när den kommer i dagen och råkar i kontakt med vår få-
fänga, kan den knappt längre skiljas från denna.
Var denna människouppfattning ny? För att besvara
denna fråga behöva vi blott jämföra Corneilles figurer å ena
sidan med Molieres och Racines å den andra. De förra äro
enkla, osammansatta, fyllda av en ellei’ två passioner, dyg-
diga eller lastbara. De senare äro sammansatta, ledda så-
väl av plikt som passion, och de handla av motiv, som för
dem själva ofta ej äro medvetna. Men detta är just den
människouppfattning, som kommer fram i La Rochefoucaulds
maximer. Han skapar den ej, men han har givit ett bland
de första uttrycken åt något, som låg i hela tiden: “de
flesta människor hava liksom växterna egenskaper, vilka
blott av en tillfällighet komma i dagen“.
La Rochefoucauld var således ej någon upptäckare, ehuru
han förstod att utforma den nya tidens program, men han
var en stor konstnär, en prosans Malherbe, vida mera be-
gåvad än denne, ej någon pedantisk skolmästare, utan en
verklig aristokrat, ej blott till börden, utan ock till känslan.
Stundom är han rent blixtrande kvick, såsom då han på
gamla dagar nedskrev: “Les viellards aiment à donner de
bons préceptes, pour se consoler de n’être plus en état de
donner de mauvais exemples“, och det var ingen narraktig
gubbe, som yttrade: “Le plus dangereux ridicule des vieilles
personnes qui ont été aimables, c’est d’oublier, qu’elles ne
le sont plus“. Han har nästan aldrig ett överflödigt ord,
och man har jämfört hans aforismer med de skarpt formade
replikerna i en god komedi. Själv definierade han den
verkliga vältaligheten såsom konsten att säga allt, som be-
hoves, men blott säga det, som behöves — en sanning, som
Hotel de Rambouillets koryféer skulle hava farit väl av att
beakta. La Rochefoucaulds maximer äro därför idel nerver
och muskler — utan allt överflödigt kött. De hava en epi-
grammatisk korthet och äro, om man analyserar dem, rent
klassiskt byggda med en upplösning, som oftast kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
