Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Horace, Cinna och Polyeucte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FBANSKKLASSISKA TRAGEDIEN 15 5
ytterst upplysande. De framställa dekorationen i de fem
akterna i dramat. Men alla kopparsticken äro identiskt lika
med ett enda undantag. De visa nämligen alla fem samma
praktfulla palatsträdgård, men med den olikheten att solen
i varje akt befinnér sig i olika läge. Planscherna voro så-
ledes en illustration till läran om enheterna: allt skulle spela
inom tjugofyra timmar och på alldeles samma plats (här en
trädgård). Med andra ord: Mirame var en krigsförklaring
emot la scène simultanée, och på 1640-talet börjar denna
scen att försvinna från Hotel de Bourgogne. Corneille trädde
här i spetsen, och som vi veta gick han under åren mellan
Le Cid och Horace alldeles upp i grubbel över den nya
teorien. Hans Horace, som uppfördes året efter Mirame,
kräver blott en enda lokal, en sal i Horaces hus, Polyeucte
likaså, en antichambre i Felix’ palats. Men ej heller Cinna
hade en scène simultanée. Här tilldraga sig visserligen de
olika akterna på två olika ställen inom samma palats i Rom,
i Emilies rum och i Augustus’ rådssal, och i fjärde akten
växlar lokaliteten t. o. m. mellan bägge. Men dekorationen
förblev densamma och förändrades ej, var en sal, och genom
de uppträdande och replikerna fick åskådaren bilda sig en
föreställning, om salen skulle tänkas vara Emilies eller
Augustus’. Denna utväg var väl en nödfallsåtgärd, men
den visar dock det nya dramats tendens mot en enhetlig
dekoration. På 1640-talet börjar också la scène simultanée
allt mer att försvinna för att ersättas av en tämligen abstrakt
uppfattad antichambre, och motivet var här tydligen “sanno-
likheten“, orimligheten i la scène simultanée, i varje fall
icke något slaveri under Aristoteles, som alls ej yttrat sig
härom. Denna utveckling var i själva verket nödvändig,
då 1600-talet ej hade vår tids möjligheter till snabba de-
korationsförändringar. Onekligen blev det franska dramat
härigenom stelare och mera bundet än det spanska och det
engelska, som skrevs för en scen utan alla dekorationer,
men denna utveckling låg utan tvivel i hela tidens anda.
Richelieus härskarvilja betydde intet för dramat mellan
Polyeucte och Racine, ty han avled redan 1642. Ej heller
kan teaterpublikens samhällsställning hava varit den av-
görande faktorn. Visserligen har man påstått, att olikheten
mellan engelskt och franskt drama i detta avseende berott
därpå, att Globe var en folkteater, under det att Hotel de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
