Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Le Cid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 2 DEN SPANSKA TEATERNS INVÄRKAN
fryndade Frankrike, vars drottning, Anna av Österrike, var
spanjorska och vars adel i sitt fronderi mot regeringen alltid
hade ett stöd i Spanien. De första intrycken kommo från
romanen och novellen. Men redan på 1620-talet möta vi
franska dramer, som äro bearbetningar av spanska. En
bland de första, hos vilka vi kunna iakttaga denna ström-
ning, är Rotrou. Redan hans Bague de 1’oubli (1628) är
nästan en översättning från Lopes La Sortija del Olvido,
och sedan följde en mängd andra bearbetningar av Rotrou,
Scudéry m. fl. Dessa spanska stycken voro under tiden
före 1660 så många, att de voro vida talrikare än de nu
företrädesvis kända av samma typ som Horace; Corneilles
bror Thomas författade 1647 —1660 nio stycken, men av
dessa äro ej färre än åtta bearbetningar från spanskan. Ej
ens efter 1660 upphörde detta spanska inflytande, som ännu
är ganska starkt hos Molière. Först under storhetstiden
segrade det fransk-klassiska dramat, de spanska styckena
försvunno allt mer från scenen, och då med Le Sage en
ny spansk litteraturvåg kom, var denna huvudsakligen från
den spanska romanen, ej från dramat.
Rotrous stycken sakna ej sitt intresse för uppfattningen
av Le Cid, ty hans bearbetningar gå i samma riktning som
Corneilles. Det spanska dramat hade, som vi minnas, rört
sig med växlande lyriska versformer. Dessa försvinna allt
mera i de franska bearbetningarna för ätt överallt ersättas
av de högtidliga alexandrinerna. Men ännu i Le Cid hava
vi en rest av den spanska lyriken, så i den stora scenen i
slutet av första akten, då Rodrigue i en följd av lyriska
stanzer uttrycker sin förtvivlan över den plikt, som blivit
honom pålagd att döda Chimènes far. Likaså inskränkes
Graciosos roll. I det spanska dramat var det ju vanligt
att låta tjänstfolket i vissa scener parodiera de högre ståndens
föregående uppträdande — den patetiska kärleksscenen åt-
följdes ofta av en vulgär mellan betjänten och kammar-
jungfrun. Men denna blandning av skämt och allvar till-
talade ej fransmannen, som redan nu skarpt skilde på
komedi och tragedi. Likaså strökos överflödiga scener, och
handlingen blev mera knapp och koncentrerad. Rummets
och tidens enhet iakttogos visserligen ej hos Rotrou, men
även här märker man en viss tendens till koncentration.
Då Corneille skrev Mélite, kände han ännu ej det spanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
