Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Corneilles första dramer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CORNEILLES FÖRSTA LUSTSPEL 129
troligen 1633 och 1634, La Veuve, La Galerie du Palais,
La Suivante och Place Royale. I La Galerie du Palais har
han inlagt några scener, i vilka han söker skildra det liv,
som utvecklade sig i Justitiepalatsets stora galleri med dess
butiker och deras publik — således ett försök i samma rikt-
ning, som vi kort förut iakttagit i England, i Ben Jonsons
deskriptiva komedi — och samma försök upprepade han i
Place Royale, som fått sitt namn av det dåtida Paris’ för-
nämsta promenadplats, där handlingen spelar. I La Galerie
du Palais skapade han ock en ny typ, lånad från verklig-
heten, den förtrogna kammarjungfrun, Soubretten, som sedan
skulle gå igen i så oändligt många skiftningar i det franska
lustspelet och som motsvarar det antika dramats “amma“.
Men lustspelet passade knappt för Corneilles begåvning,
och 1636 skrev han sin sista ungdomskomedi, L’Hlusion
Comique. Det lätta, spirituella skämtet låg ej för hans tunga
lynne, lika litet som den uppsluppna burlesken. Lustspelet
är vidare en realistisk konstart, som vilar på en skarp ob-
servation av det verkliga livet. Corneille erkände detta själv.
I företalet till La Veuve skrev han: “Komedien är blott
ett porträtt av våra handlingar och våra samtal, och för-
tjänsten hos porträtt består i deras likhet. I enlighet här-
med söker jag att i mina aktörers mun blott inlägga sådana
yttranden, som de personer med sannolikhet skulle hava,
vilka de på scenen föreställa, och jag låter dem tala som
vanligt hederligt folk, ej som författare.“ Men olyckligtvis
var han icke någon iakttagare; han var en avgjord idealist,
som konstruerade livet inifrån och utåt, och det var därför
naturligt, att han till sist skulle vända sig från lustspelet
till ett drama, där han fick tillfälle att skildra de mäktiga,
upprörda känslostämningar, som hörde hemma i den ideala
värld, där han helst dvaldes.
Före Le Cid hade han även här gjort några lärospån.
Då han i Rouen skrev sin Mélite, hade han ännu ej hört
talas om den sedan så ryktbara teorien om de tre enheterna
— ty allmänt bekant blev denna ju först två år senare —
och Mélite, som visserligen har en enhetlig, men något
inkrånglad handling och som spelar i Paris, ehuru på olika
platser, kräver, som Corneille själv sedan påpekade, en vida
längre tid än ett solvarv — mer än en månad. Men då
han för uppförandet av Mélite uppehöll sig i Paris, fick
Schilds. Allmän litteraturhistoria. IV. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
