Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Corneilles första dramer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÉLITE 127
ej an, men efter några representationer växte intresset, och
den föirut obemärkte landsortsbon blev härigenom en berömd
författare.
Om man utan några litteraturhistoriska förutsättningar
läser dletta stycke, förefaller det tämligen naivt och barnsligt.
Handlingen är ej vidare sannolik. Eraste, som förgäves
suckat för den vackra Mélite, berättar om sin kärlek för
vännen. Tircis, som — själv otillgänglig för dylika känslor
— bloitt skämtar med vännens ömma böjelse. Men så pre-
senterair Eraste, oklokt nog, Tircis för Mélite, och nu ändras
situationen. Tircis blir kär i Mélite, och den förut så otill-
gängliga sköna förälskar sig i den nye adoratören. Men
Eraste beslutar att hämnas. Han förfalskar ett brev, som
övertygar Tircis om Mélites otrohet, Tircis blir förtvivlad
och ilair bort för att taga livet av sig, Mélite blir så gripen
av underrättelsen om hans död, att hon livlös sjunker till
marken, och i sin förtvivlan över de olyckliga följder, som
hans dåd haft, blir Eraste vansinnig. Men naturligtvis
klarar allting upp sig. Tircis har icke tagit livet av sig,
Mélite har icke dött, Eraste bekänner i vanvettet sitt för-
räderi, de älskande förenas, och även ett äktenskap med
Tircis’ syster ställes i utsikt för den botade och ångerfulle
Eraste.
Så barnsligt ett dylikt stycke än förefaller oss, betecknar
det likväl inom komediens historia en ej oviktig nyhet, som
väl förklarar Mélites framgång. Såsom vi erinra oss, voro
de komedier, som verkligen spelades, blott farser och com-
medie dell’ arte. Men Mélite är ingendera, och Corneille
framhåller själv i företalet, att man hittills icke sett en
komedi “utan löjliga personer såsom betjänter, vilka äro
bouffoner, parasiter, kaptener, doktorer etc.“ d. v. s. att
man hittills endast känt commedie dell’ arte och farser.
Några dylika typer och några dylika bouffoner förekomma
här icke. Men ej heller antiken hade givit mönstret. Corneille
påpekar själv, att personerna i hans drama i samhällsställ-
ning stodo över dem hos Plautus och Terentius, vilka blott
rört sig med köpmän, och han hade kunnat tillägga, att hela
intrigen och karaktärsteckningen voro andra än i den attiska
komedien. Mélite erinrar ej heller om den italienska novell-
komedien eller om de ännu spelade “drames bourgeoises“,
icke ens om spanjorernas comedia, som just då började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
