Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Corneille - Förberedelserna för Corneilles drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE TRE ENHETERNA 123
ej heller iakttaga dem. På samma sätt yttrar sig Larivey
i ett 1611 tryckt företal, och ännu skarpare är Ogier i en
1628 skriven inledning till den nya upplagan av Tyr et Sidon.
Reglerna, yttrar han, förfäktas visserligen av de lärde, men
de hava varit till verklig skada redan för de antika trage-
dierna: en mängd av händelser, som i verkligheten skulle
hava krävt en ganska lång tid, hava i dem på ett osanno-
likt sätt sammanträngts till ett dygn, och de, som ej kunnat
inpressas i detta tidsmått, hava därför måst förläggas utan-
för dramat, där de blott berättas av en budbärare. I stället
förordar han ett av regler obundet, händelserikt drama, och
hänvisar för första gången på spanjorerna, som här nått
“en art av skönhet, helt olika den, som vi i Frankrike
uppskatta“.
Men just vid denna tid blev frågan, som sagt brännande,
och den huvudsakliga anledningen till det intresse, man nu
fick för reglerna, låg icke i de “lärdes“ försvar för dem,
icke i poetikernas utredningar, utan hos den nya teater-
publik, som under 1620-talet skapats. Tonen för denna
angavs av Hotel de Rambouillet, och societeten där hade en
väsentligen italiensk smak. Den var uppfostrad vid pastoralen,
där reglerna vanligtvis iakttogos, den var vidare fullt inne
i den italienska estetiken, där de energiskt förfäktades, den
studerade de italienska tragedierna, som ej voro annat än
läsedramer, vilka, om de någon gång uppfördes på en hov-
teater, då alltid spelades på en oföränderlig “scena tragica“,
men som aldrig förekommit på någon italiensk folkteater
såsom de engelska och spanska sorgespelen. Det var då
helt naturligt, att denna tongivande publik skulle fordra att
på teatern få sin smak tillgodosedd, och då man nu be-
traktade ett brott mot reglerna såsom ett “gotiskt“ barbari,
blev följden, att de författare, som ville vinna denna publiks
bifall, sökte underordna sig och skriva regelrätta pastoraler
och tragedier.
Med 1630-talets början bliva också inläggen för de tre
enheterna mycket talrika, och av särskild vikt var, att den
inflytelserike Chapelain sällade sig till regelpartiet. Han
ansågs då såsom Frankrikes främste smakdomare, han var
djupt inne i denna tids företrädesvis italienska estetik, och han
var Hotel de Rambouillets lärdomsorakel. I ett i november
1630 skrivet brev uttalade han sig mycket bestämt för reg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
