Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Renässansens epigoner - Satiren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 RÉGNIER
att i fransk poesi införa antikens alla olika diktslag. Men
bland dem hade man förbisett den romerska satiren, och det
var denna, som Régnier införde. Någon så stor nyhet var
detta visserligen icke. En satirisk diktning hade ju, om än
oberoende av antiken, förekommit under hela medeltiden, du
Bellay och d’Áubigné kunna ju ock räknas till satirikerna,
och ungefär samtidigt med Régnier, t. o. m. något förut,
hade Vauquelin de la Fresnaye skrivit några satirer efter
Horatius’ och Juvenalis’ mönster. Men den förste, som verk-
ligen slog igenom, var Régnier. Styrkan i hans dikter ligger
i deras realism, och Boileau, vilken som satiriker var hans
efterföljare, gav honom det erkännandet, att han av alla
skalder före Molière var den, som bäst målat människornas
seder och karaktärer; särskilt berömd är hans satir över
hyckleriet, som i flera punkter erinrar om Tartuffe. Men
likväl har den moderna franska kritiken avprutat åtskilligt
av Boileaus beröm. Vad jag förebrår denne moralist —
säger Petit de Julleville — är ej hans plumpheter, ty de
stötte den tiden ingen, men att han fullständigt saknar
en moralisk princip, “han är icke en gång skeptiker — det
skulle i alla fall vara en filosofi. Men i alla frågor vågar
han varken tro, förneka eller tvivla. Hans satir, levande
och pikant i detaljen, blir därför till syftet obestämd och
dimmig.“ Den riktar sig icke mot några bestämda personer,
och Régnier fick därför inga egentliga fiender, under det
att Boileau genom sina satirer fick många.
Även hans litterära kritik, hans opposition mot Malherbe
rann ut i sanden. Régnier ville försvara ett förgånget skede
i Frankrikes litteratur, den Ronsardska skolan, och det var
dock att arbeta mot strömmen. Han hade rätt i, att Mal-
herbe och hans lärjungar hade en svag uppfinningsförmåga,
en kylig fantasi, att de blott sökte “proser de la rime et
rimer de la prose“. Såsom en renässansens ättling höll han
på, att det var den fria, obundna inspirationen, som krävdes
av den äkta skalden. Men han insåg ej betydelsen av Mal-
herbes stora språkrensningsarbete. Själv är han ganska
ojämn, stundom ovårdad, t. o. m. vulgär, och han saknar
den stadgade smak, mot vilken hela tidevarvet strävade.
Han blev därför blott en genialisk marodör från en trupp,
som redan var slagen, ej en pioniär för segrande här.
Efter honom följde en prosasatiriker, Cyrano de Bergerac,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
