Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mellan klassicitet, barock och renässans - Barocken - De preciösa salongerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET PRECIÖSA SPRÅKET 99
är således ej samstämmigheten, som förenar dem, och de
skulle aldrig kunna trivas ihop, om de ej alltid hade mot-
satta känslor. Denna sats förnekar sig ej heller, då de
skriva till varandra, ty sänder Polidate ljuva suckar till
Amaltide, så svarar hon med förolämpningar. Men båda
hava de esprit, båda tala de väl, och de bli aldrig trötta
på att älska, lika litet som att hata varandra, och om man
ej hade så starka bevis på deras svartsjuka, skulle man tro,
att de dödligt avskydde varandra. Amaltide bor, tillfogar
Somaize, i “la petite Athènes“ — på vanligt språk Faubourg
Saint-Germain, ty på detta sätt omdöptes alla lokaliteter i
Paris; Faubourg Saint-Honoré kallades La Normanie, Place
Royal Place Dorique, Marais-kvarteret L’Eolie o. s. v.
Preciöserna levde faktiskt i en inbillad romanvärld. Bland
vanligt folk — medgiver Somaize — uppstår kärleken genom
det ögonen få se, här genom det öronen få höra; vanliga
älskande sucka, preciöserna skriva till varandra, och kärleken
lever på vers och billets doux. Preciöserna hade också sin
särskilda moralkodex, och denna stämmer förunderligt väl
in i tonen med de provençalska Artes amandi från medel-
tiden, som vi måhända erinra oss, och den visar, huru fransk
denna barock dock är trots de impulser, som kommit från
Italien. För nöjet, heter det, betyder inbillningen mer än
verkligheten, och då man blott syndar i inbillningen, syndar
man ej i verkligheten. Man bör, heter det i nästa sats,
blott röja sina känslor för dem, som förstå att uppskatta
dem, och man bör aldrig påpeka en persons fel utan att
därtill foga något beröm för att försötma kritikens bitterhet.
Preciöserna äro vidare fullt och fast övertygade därom, att
en tanke icke har något värde, när den förstås av alla, och
en av deras satser är, att en preciös nödvändigt måste tala
på annat sätt än folket, på det att hennes tankar blott
skola begripas av dem, vilkas uppfattning står över hopens.
I det syftet bemöda de sig så mycket som möjligt att för-
inta det gamla språket och att skapa ett annat, som icke
blott är nytt, utan också egendomligt för dem.
Det är emellertid ett misstag att tro, att preciösernas
språk SZoiff var en förkonstlad, smaklös barock av samma
art som den, man finner hos tyska och svenska marinister.
Dylika vändningar förekomma väl ganska ymnigt såsom les
enfants de l’air för suckar, les chers souffrants för fötter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
