Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den vetenskapliga kulturen - Filosofien - Leibniz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 MONADERNA
substans är fullt självständig utan att påverkas av andra
monader, uppstår det för Leibniz samma svårighet som för
Descartes, då han skall förklara den växelverkan, som finnes
mellan själ och kropp. Detta gör han genom antagandet
av den s. k. harmonia præstabilita, och Leibniz använder
här en bild, tagen från två ur, som ständigt gå lika.
Detta kunde förklaras därigenom, att de dirigerades genom
en gemensam mekanism — det var den förklaring, som
Descartes trodde sig hava funnit genom hypotesen om
Glandula pinealis — eller därigenom, att en urmakare
ständigt ruckade dem — den ståndpunkt, som intogs av
Descartes’ efterföljare, de s. k. occasionalisterna, som för-
fäktade Guds ständiga ingripande — eller slutligen däri-
genom, att urverken redan från början voro så konstrikt
inrättade, att de aldrig drogo sig, utan ständigt visade
samma tid. Det var Leibniz’ förklaring, harmonia præsta-
bilita. Men denna förutbestämda harmoni återfinnes i hela
världen, som utvecklar och rör sig så, som den store ur-
makaren från början bestämt. Liksom Spinoza hamnar
således också Leibniz i en avgjord determinism.
Detaljerna i hans system tillhöra filosofiens historia. Här-
kunna de förbigås, ty ehuru Leibniz’ monadlära utan tvivel
var en ytterst genialisk utveckling av den cartesianska substans-
filosofien, med hänsyn tagen till de nyaste naturvetenskapliga
upptäckterna, så fick den dock ej — åtminstone ej omedelbart
och såsom helhet — den betydelse man kunnat vänta.
Den kom för sent fram. Systemens tid var klassiciteten,
och dessa djärva konstruktioner utan stöd av erfarenheten och
méd en bismak av teologi tillhörde i början av 1700-talet
redan en förgången tid. Den engelska empirismen behärskade
vid denna tid filosofien, och det var intresset för denna,
som nu upptog sinnena. Men väl levde — såsom vi sedan
skola se — Leibniz’ dynamiska monadlära kvar såsom en
underströmning inom 1700-talet och bröt sig då mot den
härskande mekaniska världsförklaring, som hade sina rötter
i Descartes’ filosofi och som slutligen mynnade ut i encyklo-
pedisternas materialism. Men 1700-talets dynamiska filosofi
stammar endast delvis från Leibniz, och det var egentligen
blott i Tyskland, som hela hans system omfattades med
något större intresse, ehuru där snarast dess reaktionära
tendenser utbildades i den av Wolff modifierade filosofi, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
