Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den vetenskapliga kulturen - Filosofien - Descartes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DESCARTES’ SYSTEM 39
Faguet har därför nog rätt däri, att Descartes till en början
kommit in i en återvändsgränd, och att vägen till det föl-
jande systemet öppnar sig först med vissheten om Guds
existens.
Beviset härför är för övrigt knappt originellt, och hos
Descartes följer i varje fall ej Guds existens ur den sats,
som han på intuitionens väg funnit — vår egen existens —
utan bevisas genom en rent skolastisk slutledning, som före-
ter betänkliga luckor. Det är ju alls icke säkert, att ej
föreställningen om ett oändligt väsen skapats av människan
såsom en antites till hennes egen ändlighet. I varje fall är
Descartes’ sats —■ att föreställningen måste hava skapats av
någon, som har minst lika stor realitet — intet axiom; för
det andra tillägger Descartes här utan vidare detta oändliga
väsen några rent moraliska egenskaper, godhet, sanning o. s. v.,
förvandlar det oändliga, som först blott är ett snarast mate-
matiskt begrepp, till ett moraliskt, till ett fullkomligt väsen,
och slutligen stannar han inför ett dilemma, som han väl
söker komma ur, men icke kan: om Gud ej skapat mig för
att bedragas d. v. s. om de idéer, som han givit mig, mot-
svaras av en verklighet, huru skall man då förklara det obe-
stridliga faktum, från vilket Descartes själv utgått, att det
finnes falska föreställningar? Och så till sist — cirkeln i hela
beviset: mina föreställningars sanning beror på Guds existens,
men Guds existens på en föreställning hos mig. Både skepti-
cismen och den matematiska metoden äro således förklädnader
för ett gammalt skolastiskt resonemang. För Descartes är filo-
sofien fortfarande, liksom för skolastiken, en förnuftskunskap,
som är oberoende av erfarenheten, under det att Bacon, som
begagnar ej den deduktiva, utan den induktiva metoden,
utgår från erfarenheten, analyserar denna och på så sätt
söker nå fram till allmänna principer. Den ena leder forsk-
ningen från renässansen över till den nyare tiden; den andra
représenterai’ den stora reaktionen mot renässansen.
Den världsförklaring, som Descartes sedan ger, hänger
ganska lösligt samman med utgångspunkten och är, som man
kunnat vänta av en matematiker, rent mekanisk: Guds verk-
samhet såsom skapare består blott däri, att han sätter den
“tröga“ materien i rörelse, och sedan går allt efter rent
mekaniska lagar. Av särskild vikt för den följande spekula-
tionen blev likväl Descartes’ substanslära. Med substans menar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
