Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klassicitetens religiösa och vetenskapliga kultur - Den religiösa kulturen - Pascal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 PASCALS PENSÉES
personlighet bör kanske snarare räknas till optimisternas
klass.
Men väl är det sant, att det, som först slår den, som
läser Les Pensées, är den djupa känslan av intigheten i
hela den jordiska tillvaron. Huru svag är icke människan!
Det behöver icke något kanonskott för att störa ett snilles
tankearbete; gnisslet från en vindflöjel eller en talja är nog.
Förvånas ej över, om han för tillfället ej resonerar så
skarpsinnigt — en liten fluga surrar i hans öra, och det
är tillräckligt att förbrylla denna mänskliga intelligens, som
styr städer och riken. Och målet för människans liv, den
lycka, efter vilken alla sträva — kunna vi ens någonsin nå
den? Analysera vi vårt själsliv, finna vi, att vi leva blott
i det förflutna och i framtiden. Nästan aldrig tänka vi på
det ögonblick, som är, och om vi det göra, så sker det
blott för att vinna en erfarenhet av gagn för framtiden.
Nuet är aldrig vårt mål. Det förflutna och det närvarande
äro blott medel för framtiden. På så sätt leva vi aldrig,
utan hoppas blott att leva, och i det att vi söka att bliva
lyckliga, är det obestridligt, att vi aldrig äro det, så länge vi
ej eftersträva en annan sällhet än den, som kan nås i detta
liv. Vi äro liksom rädda för oss själva, våga aldrig syssel-
sätta oss med vårt eget själsliv, utan jaga efter förströelser,
som rycka vår uppmärksamhet bort från dylika tankar.
Det är därför ett fängelse är ett så hårt straff. Så förflyter
hela livet. Man söker vilan, strävar att avlägsna alla hinder,
och lyckas detta, så förefaller vilan — odräglig.
I denna stil fortsätter Pascal sin bittra psykologiska analys
av människolivet — lika bitter som Montaignes och La
Rochefoucaulds. Allt är fåfänglighet, sken, hyckleri, över-
allt stöter vårt förnuft på motsägelser. Men Pascal stannar
ej såsom de i världsmänniskans trötta resignation. Det
yttersta steg, säger han, som tanken har att taga, är att
inse, att det finnes en oändlig mängd spörsmål, som över-
stiga dess förmåga att lösa. Det är ett svagt förstånd, som
ej når fram till denna punkt. Tanken är sålunda för honom
blott den Vergilius, som genom jordelivets Inferno leder
människoanden fram till insikt om värdelösheten i denna
tillvaro. Men bakom den jordiska synranden vidgar sig för
honom liksom för Dante en ny horisont — evighetens, dit
religionen ledsagar oss. Augustinus’ ord Cor nostrum inquie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
