Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutning - Allmän översikt - Spanien, England och Skottland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borgarklassen beträffar, var den redan före erövringen halvt
fransk. Engelsmän voro således blott de fullkomligt
förtryckta bönderna, men även deras led hade starkt decimerats,
ty härjningarna hade varit ytterst våldsamma, och stora
distrikt hade förvandlats till jaktmarker.
De bildades språk hade således blivit franskan, och de
få engelska litteraturalster, som finnas från 1100-talet, såsom
Poema morale (omkr. 1170), hava endast betydelse i språkligt
avseende. Så till vida är dikten dock av en viss vikt
att vi här för första gången finna den moderna engelska
versen, byggd på aksent och med i det närmaste
regelbundna höjningar och sänkningar.
Först på 1200-talet började en sammansmältning av
engelsmän och normander. De föregående konungarna hade mest
vistats i sina franska besittningar, så särskilt Richard
Lejonhjärta, som i Walter Scotts roman Ivanhoe framställes såsom
typen för en engelsman. Men Johan utan land förlorade
Normandiet 1204, och ehuru detta ej genast förvandlade
de normandiska baronerna i England till engelsmän, var
denna förlust dock en förutsättning för de olika
samhällsklassernas närmande till varandra. Den egentliga
sammansmältningen är senare och inträffar först under det stora
inbördeskriget på Henrik III:s tid. Först nu, mot slutet av
1200-talet, börjar den anglonormandiska litteraturen att — icke
upphöra — men minska i omfattning, och samtidigt
framträder en något rikare engelsk skönlitteratur. Hovets och
aristokratiens språk förblev likväl fortfarande franska, och
ännu på 1400-talet voro de adliga privatbreven på franska.
Först 1362 fick man tala engelska i parlamentet, och de
kungliga förordningarna skrevos på franska ännu i början
av 1500-talet. Ända till 1300-talets mitt var
undervisningsspråket i skolorna franska, där det ej var latin, och ännu
Chaucer började sin författarverksamhet på franska; hans
samtida John Gower skrev ett stort poem, Speculum
meditantis, på fransk vers.
Den engelska litteraturen, som började vid 1200-talets
slut, var dock ej vidare betydande, utan bestod mest, såsom
vi redan sett, av översättningar, i några fall av efterbildningar
från franskan. En mera självständig engelsk litteratur fick
man först på 1360-talet med Langland och Chaucer. Båda
kunna dock med större rätt räknas till renässansens än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
