Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Den provençalska lyriken och Roman de la Rose - Den senare provençalska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en enkel man ur folket, en perukmakare i Agen, vid
namn Jansemin. 1822 gav han ut en romans på
folkspråket Me cal muori (Jag önskar dö), fylld av en äkta,
vemodsfull känsla. Kort därefter följde en större diktsamling
och nu var isen bruten.
Den nyprovençalska vitterhetens egentliga skapare är
likväl Joseph Roumanille, och om den väckelse han fick till
den livsgärning, som sedan blev hans, har han berättat en
rörande anekdot. Han gick i skolan, där undervisningen
meddelades på franska, och där fick han en gång ett
premium för en dikt, som han skrivit. Stolt över utmärkelsen
skyndade han hem att läsa upp dikten för modern, en enkel
bondkvinna. Men — hon förstod icke ett ord; hon kunde
blott provençalska. Detta bestämde hans livsuppgift. Hela
denna kultur, över vilken Frankrike var så stolt, var ju av
intet värde för Sydfrankrike, som ej kunde tillgodogöra sig
den av obekantskap med språket. Det måste därför skapas
en provençalsk litteratur. Och det var härpå han började
arbeta. 1854 stiftade han och några vänner det s. k.
Félibreförbundet, vars ändamål var att åt Provence “söka
bevara dess språk, dess seder och fria utveckling, dess
nationella ära och dess höga ställning inom andens värld“.
I Frédéric Mistral fick den nya rörelsen slutligen sin störste
skald, vars poetiska berättelse Miréio (1859) är ett bland
de yppersta alstren av en konstnärligt förfinad folkpoesi.
En stolt känsla av folkets framtid och en varm hemkänsla
fylla hela denna nyprovençalska diktning, en känsla, som
stundom har vänt sig mot Frankrike. I en dikt, Sisyphi sten,
skriven 1872, heter det:
Vi voro, även vi, ett folk i forna dagar,
I Aix där satt vår kung. Vi hade egna lagar.
Det språk, naturen själv på våra läppar lagt,
Vi hade kvar ännu. Vid tamburinens takt
Man bygdens ungdom såg i munter dans sig svinga,
Av mödrars ögon följd, då Vespern slutat ringa.
Men så en vacker dag på denna sällhet mätt
Vi fingo lust att ge åt Frankrike vår rätt.
Vi spelte fransmän strax, det var ej ringa heder,
Vi gjorde upp ett bål av våra gamla seder
Och brände allt. Farväl, o! forna dagars liv,
O! trubadurers sång. O! glada tidsfördriv.
O! fädrens enkla dygd, du blev oss blott en saga
I Aix en sous-préfet vår greves plats fått taga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
