Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens blomstringstid - Allmän karaktäristik - Upplysningsfilosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forskare påpekat, hade denna formulering en räckvidd vida
över logiken. Realismen är i själva verket en outvecklad
spinozism och leder i sin konsekvens dithän, att blott
summum genus eller det absoluta väsendet äger realitet, under
det att alla individer, alla ting endast äro former och modi
av detta högsta genus. Nominalismen — enligt vilken blott
det individuella är verkligt, men det allmänna, de
sammanfattande begreppen, ej annat än ord och tomma ljud,
“nomina“ — är däremot den moderna materialismen in nuce,
och medeltidens heta kamp mellan dessa båda åsikter
betecknar därför innerst en strid mellan materialism och
panteism.
Till ett utbrott på allvar kom denna motsats först med
Roscellinus, som överförde denna från början blott logiska
stridsfråga på ett område av mera allmänt intresse. Men
ändå större betydelse fick hans lärjunge Abelard
(1079—1142), som med hänsyn till det inflytande, han utövade,
utan all gensägelse är medeltidens mest betydande filosof
och i varje fall skolastikens grundläggare. Någon egentlig
originalitet kan man icke tillmäta honom, och de flesta av
hans satser hade redan i en eller annan form uttalats av
andra. Men han var sin tids Voltaire, som ägde den
lidelsefulla personlighetens förmåga att omsätta dessa förut föga
observerade tankar i kött och blod, att föra ut dem ur
skolsalen i det levande livet och göra dem till hela tidens
tankar.
I den stora striden mellan nominalism och realism intog
han icke någon klar ståndpunkt. Visserligen lutade han
starkt åt den förra åsikten, men trots sin polemiska
läggning sökte han dock mäkla mellan bägge partierna och
undvika ytterligheterna. Hans betydelse ligger icke heller på
detta område, utan i den metod han grundlade för dylika
undersökningar och som han utvecklade i sina föreläsningar
samt särskilt i arbetet Sic et non. Denna skrift, som
inleder den medeltida rationalismens tidevarv, äger en
egendomlig likhet med det arbete, som inledde 1700-talets
upplysningsfilosofi — Bayles bekanta Dictionnaire. I sina
artiklar redogjorde Bayle, som bekant, till synes opartiskt, för
alla irrläror, han uppräknade alla de skäl, som anförts för
och emot dem, så att läsaren själv blev i tillfälle att bilda
sig en mening. För egen del drog Bayle ingen slutsats,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
