Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första period - Brytningstiden - Den kyrkliga litteraturen 400—600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hela är han den siste versifikatör, för vilken latinet ännu
var ett modersmål och ej ett inlärt språk.
Samtidigt med det att under denna tid, 400—600, den
antika poesien upphör att vara levande dikt, börjar en ny
diktform att arbeta sig fram, den rytmiska latinska dikten,
och vi skola därför i ett sammanhang här behandla dess
historia. Såsom inledning måste vi förutskicka några ord
om den äldre kristna gudstjänsten.
Denna leder sitt ursprung från vissa bruk vid påsken.
Kristus hade då uppstått från de döda, och man väntade
därför, att han vid samma tid skulle återkomma. För de
troende gällde det då att hålla sig beredda, att han icke
överraskade dem sovande, och de samlade sig därför på
påskaftonen i kyrkan till en “vaknatt“ (vigilia). Denna
vigilia varade från solens nedgång till hanegället på
påskdagsmorgonen, och därunder förekommo i anslutning till
bruket i synagogorna tre olika slag av andaktsövningar:
psalmsång, som recitativiskt utfördes av en präst, lektier
d. v. s. uppläsning av ett stycke ur Gamla och ett ur Nya
Testamentet och slutligen collectæ eller böner. I Syrien —
samt sedermera annorstädes — sönderföll denna vigilia i
tre olika delar: vesper, nocturn och matutina efter de tre
olika “tiderna“ (kl. 9, kl. 12 och kl. 3).
Denna påskgudstjänst utsträcktes redan tidigt, på
100-talet, till söndagen, därpå till martyrernas åminnelsedagar
och till veckans båda fastedagar, onsdagar och fredagar. I
de första klostren blev slutligen vigilien en daglig
gudstjänst, och till “nattkursen“ sällade sig nu också en
“dagskurs“ eller gudstjänst vid tre nya “tider“: ters (kl. 9), sext
(kl. 12) och non (kl. 3), till minne av Kristi dom (vid
dagens tredje timma), hans korsfästelse (vid den sjätte) och
hans död (vid den nionde). Sedermera tillades ännu två
“tider“ (horæ), nämligen prim kl. 6 på morgonen och
completorium kl. 6 på kvällen, och därmed hade man en
bönestund för var tredje av dygnets timmar. Men dylika
fullständiga kurser utfördes blott i klostren.
Den enda sång, som förekom vid dessa äldsta gudstjänster,
var prästens nyss omtalade solorecitativ av Davids psalmer.
Först senare infördes genom Ambrosius en antiphonisk
koralsång efter grekisk-syriskt mönster; men i Kom dröjde det
ända in på 400-talet, innan denna nyhet där vann insteg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
