Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den byzantinska litteraturen - Den byzantinska senantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thomas de Celano (på 1200-talet). Den senare återgår till
en dikt av Romanos om yttersta domen, och även den
förra har stora likheter med en Romanos-hymn.
Däremot utvecklade sig aldrig grekernas kyrkliga ritus
till något drama såsom i västerlandet, och över huvud saknar
den byzantinska litteraturen ett drama. Möjligen uppfördes
någon enstaka gång ett antikt stycke i Konstantinopel, men
efter 600-talet torde detta aldrig hava skett. De lärda
filologerna kände väl det klassiska dramat, och i det på
1000- eller 1100-talet skrivna mysteriet Khristos Paskhon
hava vi en kristen efterbildning, men detta enstaka exempel
bör närmast likställas med Hrotsvitas försök att under
medeltiden skriva latinska dramer i anslutning till de klassiska,
och i båda fallen blevo dessa försök utan någon betydelse
i dramats historia. Däremot har man på grekiska små
komiska och satiriska dialoger, något i stil med de gamla
mimerna, men någon komedi utvecklade sig ej heller ur
dessa förutsättningar.
Något betydande skönlitterärt arbete finnes för övrigt
ej från denna hellenismens sista tid. Den siste hedniske
skalden var den förut omtalade Nonnos, som troligen levde
på 400-talet. Sedan han mottagit dopet, skrev han ett
kristligt epos, en parafras av Johannesevangeliet, som var
det första mera betydande grekiska försöket till en kristen
hjältediktning, närmast motsvarande Juvencus’ något äldre
Historia evangelica. Den mest betydande av hans
efterföljare och i viss mån antikens siste skald var Georgios
Pisides (i början av 600), som i Hexaemeron versifierade det
sedermera under medeltiden och särskilt under renässansen
så omtyckta ämnet: de sex skapelsedagarna. Redan före
honom hade dock några latinska skalder, såsom Dracontius,
behandlat samma ämne.
Vid mitten av 600-talet infaller den “mörka tiden“ i den
östromerska litteraturhistorien, en lucka på omkring 200
år, ungefär motsvarande den “mörkaste“ tiden inom
västerlandet. Här berodde detta förfall väl på flera samverkande
orsaker, men troligtvis framför allt därpå, att Östroms båda
litteraturkraftigaste provinser, Egypten och Syrien, nu gingo
förlorade för den grekiska civilisationen. Det senare landet
kom väl fortfarande att under medeltiden stå ganska högt
i odling samt fick — såsom vi skola se — betydelse även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
