Snart min sista stund är nära,
Snart mitt öga ewigt släcks,
Fastän qwalen mig förtära
Och ej någon lisa räcks.
Smärtan mig till jorden trycker;
Lifwets glädje och dess nycker,
Allt för mig förswunnet är,
Som af werlden stämpel bär.

Hwilken wålnad mig förföljer?
Stumma wittne till mitt brott!
Om jag ock mitt öga höljer
Ser det honom ständigt blott.
Ack, han tyckes sorgligt fråga:
”Hwarför tändes wredens låga
Mot ett wärnlöst barn, som mig,
Som ej gjorde ondt åt dig?”

Än uti mitt öra ljuder
Gossens höga jemmerskri,
Och förtwiflan derwid bjuder,
Att mitt enda genswar bli.
Ett oskyldigt barn jag mördat,
Ingen tröst jag sedan skördat:
All min fröjd blef wänd i gråt,
Då jag följde brottets stråt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>