Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är en ung officer, som inte vill säga sitt namn,
men ändå vill in till kungen. Han säger sig ha
vigtiga underrättelser att meddela, men se, det
tror — — —.«
»Ja, visst har jag det,« afbröt i detsamma
en grof karlstämma, «jag kommer som kurir från
Mårten Krakou pä Gullberg och — —.»
Längre kom han icke i sitt anförande, emedan
Gustaf Adolf, som hört allt, genast befalde,
att han skulle komma in.
»Nå,» sade kungen, då officeren, snöhöljd
och svettig efter den häftiga ridten nätter och
dagar, väl kommit inom tröskeln, »hvad nytt från
Gullberg?»
«Glädjande underrättelser,« svarade kuriren.
„Berätta då!«
Kuriren förtäljde derpä omständligt danskarnes
misslyckade försök att tvinga den tappre
Mårten och hans hustru fru Emerentia Pauli till
kapitulation, och då han slutat, utropade Gustaf
Adolf, i det han förnöjd gnuggade händerna:
«Himlen är synbarligen med våra vapen. Detta
var en god underrättelse, som nog skall öka
mina knektars förtröstan till vår rättvisa sak.
Men, hur är det med herr Mårten, är hans sår
farligt?«
«Nej, åtminstone var det ingen fara för handen,
då jag lemnade Gullberg. Om någon sådan
efteråt uppstått, det vet jag icke. Skulle dock
icke tro det.«
Sedan konungen afskedat kuriren med löfte
att vid tillfälle ihågkomma honom med en belöning,
sade han till grefve Per:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
