Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Köpmannen i Archangel - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den holländarne medfödda flegman ända till dess klockan var nära två. Då blef han en smula orolig igen, ty den utlofvade belöningen låg honom om hjertat mera, än han ville tillstå för sig sjelf.
»De ha nog blifvit upptäckta», sade han för sig sjelf, »annars skulle de nog vara här nu.»
En stund derefter skulle han gå ned för att purra styrmannen, då ett buller på landtungan kom honom att stanna. Han tystnade.
»Der har jag dem», utbrast han halfhögt. »Jag hör tydligt skramlet af vagnshjul. För tusan, de köra fort, skulle de månne vara förföljda! Undrar om kanonerna ä’ laddade! Jag måste ...»
»Laddade med skrot, mynher Mayer», utbrast i detsamma en gäll stämma bakom kaptenen, och när denne förbluffad vände sig om, stod hans styrman framför honom.
»Jag trodde, att ni sof», utbrast Mayer förbluffad.
»Nog försökte jag att göra det», svarade styrmannen, »men fåfängt. Oron öfver, hur det skall komma att gå, höll mig länge vaken. Slutligen lemnade jag kojen och har nu sjelf undersökt allt ombord. Hvar enda ända är på sin tillbörliga plats och kanonerna som sagdt laddade med skrot.»
»Purra karlarne då», befallde mynher Mayer hastigt. »Vi ha de väntade här nu.»
Sedan styrmannen fullgjort denna befallning, gick han på kaptenens uppmaning med fyra handfasta karlar ombord på fartygets storbåt, som utan olägenhet kunde rymma tio till tolf fullvuxne personer.
Båten kunde vara ungefär halfväges till land, då Mayers uppmärksamhet ånyo drogs till det buller, som vagnshjulen gjorde mot Kreschkows steniga och eländiga bygata.
»De ha ökat farten», mumlade han för sig sjelf. »Men, hvad vill detta säga», skrek han till och sprang, trots sin flegma och oviga kropp, ut till bogsprötet, »en ryttartrupp nalkas längre bort. Ah, de ha då sent omsider blifvit upptäckta. Nå, hvad rör det mig! Hur många ä’ de? Fyra, sa’ den vanskaplige tjenaren. Nå, godt; med mina fem pojkar bli de nio och de ska’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
