Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han satte sig ned på randen af isen, de
svarta vågorna lyfte som gapande odjur
sina hufvuden upp öfver isvallen, men han
endast log. Vi ses nog åter, sade han så
förtröstansfullt, så lugnt, och den mörka
vinternatten ljusnade vid dessa ord, där
sprungo som stjärnor upp ur det svarta
vattnet, och hvarje våg lyste som eld. Det
var så ljust, så högtidligt som om
julmorgonen i Herrans hus, och nordanvinden
sjöng så förtröstansfullt: Kristian, vi ses
väl åter, vi ses väl åter! Det var en ljuflig
sång, hans trötta hufvud föll mot bröstet,
och han slumrade in, ej i sömnen, ej i
döden, men i ett vanvett stilla och
under-gifvet som han sjelf.
När den gamle Kristian morgonen
därpå, gick ut på sin förstuguqvist, skuggade
han med handen öfver ögonen och spanade
längs synranden ut öfver det blånande
snötäcket, öfver den gnistrande isvall vågorna
stapplat upp och som nu i morgonsolens
sken lyste som diamanter mot den mörkblå
isfria rännan i hafvet. Skarpsynt som den,
hvilken städse har en vid horisont att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
