Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem därifrån. Dammet steg mot skyn, marken
dånade, redan hörde man hästarnas ilåsande,
endast femtio famnar till och Duc . . . men som
besatt af en bevingad ande sköt Almandine just
nu, när alt hängde på ett hår, en så mördande
fart, att den under ett oerhördt jubel,
handklappningar och viftande med parasoll och näsdukar
kom in som den första. Fröken Hanna trodde,
att hennes hjärta skulle brista af spänning. Att
frågan om, hvilkendera af två vildfrämmande
hästar sprang snabbast, skulle kunna till den grad
elektrisera, ja fängsla en människas själ, det
hade hon aldrig kunnat tro. Nu förstod hon godt,
att kunde hon vid sin första kapplöpning gripas
af ett sådant intresse, en sådan spänning, hade
hon också velat vara med om toreadorernes
strider, ja Caesarernes blodiga skådespel. Horn hade
hela tiden observerat Helena — han viste själf
knappast hvarför, men den unga flickan hade
gjort på honom ett djupt intryck från första
stund. Helena hade suttit tyst, endast tvänne
röda, skarpt tecknade fläckar på de fint formade
kinderna och den stundom korta och häftiga
andedräkten visade, i hvilken spänning hon var.
Almandine hade segrat — men hon hade icke
betagits af någon glädje, guldfuxen var borta,
Petroff hade icke synts till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
