Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen, hördes mnezzins skrällande stämma kalla de
rättrogna till aftonbönen. Na tystnade också den.
Vinterkvällens ödslighet och tystnad lade sig tnng
och tryckande öfver hans sinne. Dock, han raskade
på sig, försökte att hålla modet uppe, kastade
geväret på axeln och böljade att vandra af och an
på sitt pass.
Snön knarrade under hans fotter; då och då
dref vinden ned ijunfina snöflingor från ekarnas
grenar. Kölden, aftonen, tiden — och främst
ensamheten — förde hans tankar till fäderneslandet, till
fädernehemmet, ett litet torp uppe vid en af
Karelens skummande forsar. Där hade han vnxit
upp med sin äldre fosterbroder, där hade han om
sommaren vallat hjorden på heden, plockat hjortron
i kärret, om vintern lagt snaror för harar och
orrar, på skidor löpt öfver de snöhöljda backarna,
— där hade han vuxit upp och blifvit en man.
Sä hade far dött och lemnat allt åt den älste
brodern; han, Matts, hade efter gräl och processer
småningom blifvit utlöst med små sammor, och när
han lyftat den sista tiomarken, var bandet mellan
honom och den jord han älskat och plöjt, harfvat
och sått, för evigt afklippt. Han var en lös
arbetare. Han var slungad ut ur sin bana. Något
inom honom hade gått i sär. Han kände sig som
ett barn bortdrifvet ur moderns famn, som en
vilsen fogel i främmande skog. Sen hade han varit
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
