Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos sig själf; endast han, lille Karl, och hon, de
två! De andra, — dem hade hon i sina lyckliga
feber-drömmrr glömt, likasom allt det, som passerat
under den sista tiden af hennes lif.
Först på den Q är de dagen om aftonen kunde
hon vända åter till hemmet. Regnet hade slutat,
luften var kall, det var tyst och stilla i skogen,
allt lif på åkrar och ängar tycktes ha dött ut.
Endast då och då for en kall kåre genom furornas
grenar, tog for några minuter till i ett susande
crescendo och dog åter bort i ödemarkens tystnad.
När hon omsider åkte ut ur furuskogen och
kom in på Ojamaas odlingar, såg hon huru
horisonten stod ända upp mot zenit i kopparrödt. Öfver
himlens röda fält drogo flyttande svanor med
sträckta halsar i snabb, men majestätisk flykt
söder ut, för att innan natten hinna hafvet.
Martha nalkades hemmet. Ingen rörde sig
på gården. Icke ens den stora gårdvaren, där han
låg hopkrupen som ett nystan vid grinden, helsade
henne med sitt skall. Huset stod som en mörk
silhuett mot horisonten. Intet ljus lyste i fönstren,
ingen tycktes märka att hon kom.
Förstugan var mörk och tom, tomt var det i
tamburen och i salongen. Medan hon sakta
klädde af sig, fick hon en stark förkänsla af att döden,
den hemlighetsfulla starka döden, gästat detta hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
