Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Linnés Orestes och brefvexlingen med honom. Linnés sista dagar. Hans familjeförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ack, min k. Broder har mistat allt för mycket, en fru utan like, ett mönster bland alla fruar. En så ärbar, så vacker behaglig, en mot sin man så kär maka, en uti allt sitt lefverne så ostrafflig, af alla menniskor så vördad fru. Alltså har min k. Broder så mycket mer mistat af all sin timliga lycksalighet. Om edra heta tårar kunde uppspädas med mina, så skulle m. Br:s ögon blifva svalkade. Men orsaken är större än att den kan häfvas med tröstande eller behjertande. Ty medel, som den kan ersätta, finnas väl aldrig.
Stackars edra små barn, som knapt fått se eller lära känna sin makalösa moder; stackars små, som måste vara moderlösa; stackars min k. Bror, som hvar dag skall se dem, som påminna m. k. Br. om deras saknade ömma moder.
Så går det här i verlden. Vi hade intet när vi kommo hit; allt det vi fått är ett lån af Gud; när han fordrar sitt tillbaka kostar det så mycket mera att lemna, som det är större kapital.
Men låt oss betänka hvad vårt lif är. Vi lefva alla, som skulle vi aldrig hädan. — Vi böra tänka, då vi gå ur verlden, att en Gud är, som under största konfusion regerar allt, att allt måste gå efter hans behag. Han föder både bi och björnar. All vår konst och omsorg äro fåfänga, utan att vi rekommendera dem alla i hans hand och hägn, som gör af smått allt hvad stort blifver.
Tacka nu Gud, att m. Br. fått egt uti sina ljufva år en så behaglig fru. Kom i håg att bara dräggen är qvar af lifspokalen; kom i håg att vagnen går ju längre nedför, ju fortare. Se tillbaka på den förflutna lefnaden; är icke den liksom en dröm, sådan blifver den följande, om ej värre, och på slutet alltsammans en dröm. Skall man beklaga den som drömt kortare, som sluppit de trista dagar, de många bräckligheter, som åldern medförer?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
