- Project Runeberg -  Äfventyr under vandringar i gamla och nya verlden /
15

(1862) [MARC] Author: Heinrich Leopold Stiehler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från min vandringstid i Polen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

15

med förvåning hörde jag, att ofta hela byar blifvit i
månader försatta i ångest för björnar.

Plötsligen kallade oss Stefan sakta till fönstret. Vi
sågo ut. Tydligen märkte vi ännu på andra sidan bäcken
en svart, stor massa. Denna rörde sig. I sanning,
vi sågo i månskenet tydligen, att det var en björn. Han
lyftade upp nosen högt mot vinden för att draga väder.
Han vände sig ännu en gång om för att likasom till
säkerhet beräkna afståndet från skogen. Derefter lufsade
han med hopdragen bakdel utför sluttningen till bäcken
och kom, vadande genom denna, åter upp på den andra
stranden.

Vi lade våra laddade bössor bredvid oss i båda
fönsterna, öppnade försiktigt en ruta på hvardera och
lyssnade utåt. Björnen nosade i början länge omkring under
videträden. Hittills har allt lyckats förträffligt“, utbrast
vår skogvaktare — och nu först berättade han, huru han
ännu i qvällskymningen låtit utlägga nerifrån skogen
några stycken kojufver, björnens älsklingsrätt, hvilket han
ock allraförst undansliter de af honom slagna kokreaturen.

Nu fick björnen sigte på den öfver honom välbekanta
bikupan. Blott med dennas nog upphöjda läge tycktes
han icke vara rätt ense.

Slutligen steg han upp i ett videträd; tydligen sågo
vi, huru han med den högra framtassen nedtryckte en hel
knippa videqvistar; vi hörde dem brista; slutligen stod
han i en hvitpil och på det med ena ändan dervid fästade
brädet. Med den andra ändan hvilade brädet på en stark
gärdesgårdsstör, och på midten af brädet måste vår björn
taga plats, när han ville plundra den fastspikade bikupan,
i hvilken för öfrigt endast ganska litet honing befanns.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:49:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/afventyrva/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free