Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - I unionsfrågan (med anledning af De Geers uppsats 1895)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I UNIONSFRÅGAN.
613
än hvad de voro för två till tre hundrade år sedan, att den
tidens förhållanden ej kunna jämställas med de nuvarande.
Men äfven då togo statsintressena snart nog ut sin rätt
mot den tidens absolutistiska furstemakt och
hofstyrelse-läror. När Portugal år 1640 lösryckte sig från Spanien,
fick det genast ej blott Frankrikes och Sveriges stöd,
hvilket må tillräckligt förklaras af att dessa makter voro
habsburgska husets fiender, utan äfven England, som ej
befann sig i samma läge, mottog beredvilligt det
portugisiska sändebudet 1641, trots spanske ministerns i London
intriger, och slöt med Portugal ett vänskaps- och
handelsfördrag. Vida mera märkvärdigt är de två absolutistiska
hufvudmakternas förhållande till den engelska republiken,
sedan den långvariga kampen mellan parlamentet och
Carl I Stuart slutat med hans dödsdom och afrättning.
Han föll på sitt förnekande, som han ännu på schavotten
vidhöll, af folkets rätt till andel i landets styrelse, föll
på sitt anspråk å veto — negative voice — mot folkets
vilja, och detta anspråk föll, praktiskt taladt, i England
med honom. Denna utgång af striden mellan kungamakt
och folkfrihet hindrade ej att den engelska republiken
inom kort blef erkänd af Frankrike och Spanien. Carl I
gick till döden den 9 februari 1649: endast holländska
republiken hade sökt att genom en ambassad till London
utverka att f. d. konungen skonades till lifvet, ett steg
som Frankrikes och Spaniens sändebud vägrade att
understödja. Inom mindre än två år, i december 1650,
aflämnade den spanske diplomat, som representerat sitt land
hos Carl I, nya kreditivbref till parlamentet. Och den
andra katolska hufvudmakten, Frankrike, måste, efter
åtskilliga tillbakavisade försök att låta afköpa sig
erkännandet af republiken, lämna det utan villkor den 21
december 1652. M. de Bordeaux, det nya sändebudet,
yttrade inför den kommitté, som mottog honom, bland annat:
»Den förbindelse, som bör äga rum mellan grannstater,
rättas icke efter deras styrelseform; därför, ehuru det
behagat den gudomliga försynen att ändra den, som förut
bestod i detta land, finnes ej dess mindre nödvändigheten
af samfärdsel och godt förstånd mellan Frankrike och
England; detta rike har kunnat skifta utseende och från
monarki blifva republik; men orternas läge ändras ej,
folken förbliva alltid grannar och genom handel delaktiga
i hvarandras intressen, och fördragen mellan nationerna
förpligta ej så mycket furstarna som folken, emedan de
ha dessas gemensamma nytta till sitt främsta ändamål».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
