Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unionspolitik - Den norska riksrättsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NORSKA RIKSRÄTTSSTRIDEN
529
proposition angaf följande grundlagsändringar såsom
villkor för den, genom hvilken tillträde till stortinget skulle
lämnas statsrådets medlemmar:
»Att konungen erhåller rätt att upplösa stortinget och
påbjuda nya val;
att stortingssessionerna bestämmas till 4 månader;
att stortingsmännens arfvode under lagtima möte af
grundlagen fixeras och ej får öfverskrida 360 specier för
en session;
att fråga om sanktion af stortingets lagbeslut kan
afgöras äfven sedan tinget åtskilts;
att pension för statsrådsledamot, som afgått efter
egen ansökan, ej af stortinget må sättas lägre än halfva
lönens belopp.»
Vi ämna ej diskutera vikten och värdet af dessa
grundlagsreformer, uppställda såsom villkor för en annan
grundlagsändring, som tillförene af regeringen äskats
genom fem särskilda k. propositioner utan att då ledsagas
af några villkor. Endast det vilja vi anmärka angående
det första villkoret, att man kanske något misstagit sig
om upplösningsrättens betydelse. De, som uppställde
dessa villkor och, några år förut, ännu flera, voro ju
intagna af fruktan för »parlamentarismen», hvilken de
mot-sågo såsom ett oundvikligt resultat af statsrådens tillträde
till stortinget, därest ej genom andra grundlagsändringar
garantier skapades mot det parlamentariska spöket. Är
då upplösningsrätten en sådan garanti? Därom kan
åtminstone vara tu tal. Upplösningsrätten är ett tveeggadt
svärd. Om dess anlitande misslyckas, om folket
återväljer, kanske förstärker den upplösta folkrepresentationens
majoritet, hvad återstår då? Att foga sig efter dess vilja
eller ock afgå, att — »se soumettre ou se démettre». Ett
tredje finnes väl ock, men det är lättare sagdt än gjordt,
ty det heter: en statskupp, det vill säga våld och brutna
eder.
För vår ringa del hafva vi alltid funnit det ej blott
förklarligt, utan ock helt naturligt, att stortinget stannade
kvar på den enkla och klara ståndpunkt, dit det år 1872
förts fram af en under femtio års öfverläggningar
full-mognad folkmening. Denna vår uppfattning kan ej annat
än stärkas däraf, att flere bland Norges mest framstående
män, hvilka intagit en förmedlande ståndpunkt mellan
stortingsflertalet och ultrahögerfraktionen, önska
statsrådsreformen utan alla villkor. Vi nämna bland dem en
sådan patriot och unionsvän som den rättslärde professor
L. M. B. Aubert.
34. — Adolf Hedin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
