Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samvets-, yttrande-, församlings- och föreningsfrihet - Rågtullens konsekvenser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÅGTULLENS KONSEKVENSER
481
tementschefen anförde instämde statsrådets öfriga
ledamöter, och k. m:t beslöt att aflåta proposition om ny
tryckfrihetslag i enlighet med departementschefens
hemställan. K. m:t satte sålunda sitt insegel å den allmänna,
sedan tiotal af år mer och mer rotfästa uppfattningen, att
§ 3 mom. 2 i 1812 års tryckfrihetsförordning är en,
lindrigast sagdt, »föråldrad» lagbestämmelse. Gång efter
annan under långa tider har man i tryck förnekat mer
eller mindre befängda satser i den rena läran, utan att
åklagaremakten satt sig i rörelse.
För snart 70 år sedan, mindre än ett årtionde efter
antagandet af 1812 års tryckfrihetslag och midt under den
kyrkliga och politiska reaktion, som låg kväfvande öfver
hela vår världsdel, blef en professor vid Uppsala
universitet, som i tryckt skrift öppet och otvetydigt förnekat en
hufvudpunkt i den rena evangeliska läran, af juryn
frikänd. Förnekaren var Erik Gustaf Geijer, som i skriften
»Thorild» (1820) yttrat:
»Läran om tre personer i en gudom förefaller mig
som en olycklig metafysisk spetsfundighet och tillika såsom
en början till den för kristendomen främmande polyteism,
som genom jungfru Marias och helgonens tillbedjande i
romerska kyrkan ytterligare utbildades».
Sedan dess har den rena läran otaliga gånger
förnekats i tryckt skrift, utan att justitiedepartementets chefer
funnit sig föranlåtna att däri söka en anledning att öka
justitiekanslersämbetets obetydliga arbetsbörda. Några få
exempel må anföras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
