Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tullpolitik - »Skatorna skratta» - En vidräkning med E. G. Boström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 ADOLF HEDIftf
kallas arbetare — hvars afkastning är lika oviss som
själfva kapitalet till bestånd och användning är osäkert.
Jag anhåller om afslag å utskottets betänkande.
En vidräkning med E. G. Boström.
(Anförande i Andra kammaren 3 mars 1887.)
Vi få visst ändra om det gamla ordstäfvet: huru
tiderna förändras, och i stället säga: huru dock tiderna
förblifva sig lika. För ungefär 50 år sedan spelades på
en vida större scen än denna ett drama, likartadt med
det, i hvilket vi alla nu äro mer eller mindre betydande
aktörer. En man, hvilkens namn ett par årtionden gick
med berömmelse långt utöfver Europas gränser, yttrade
då på ett offentligt möte — det ansågs på den tiden,
då skyddssystemet var rådande i England, icke för en
skandal om en statsman bevistade eller till och med
uppträdde och höll tal på ett frihandelsmöte — några ord,
om hvilka jag ber att få erinra kammaren. »Det fanns
en tid,» säger han, »då politici icke blygdes att försvara
spannmålslagarna rent af såsom konstgrepp att flytta de
mångas penningar i de fås fickor. Vi måste — så
resonerade de — hafva en mäktig och rik klass af magnater;
därför måste jordräntan hållas uppe; och för detta
ändamål måste brödpriset hållas uppe. Ännu torde väl de
finnas, som tänka så, men visligen behålla de sina tankar
för sig själfva. Ingen dristar nu offentligen yttra, att
tio tusen familjer böra sättas på förknappning, på det
att en må äga ett vackert skulpturverk eller en vacker
tafla.» Det var i ett tal i Edinburgh år 1845 som den
berömde häfdatecknaren och statsmannen Macaulay yttrade
dessa ord. Han påvisade då, bland annat, mot talet, det
sedvanliga, här så många gånger i dessa dagar hörda
talet om det nära förhållandet mellan födoämnenas pris
och arbetarnas löner, att i England hade man under de
sista tio åren två gånger haft exempel på, att
lifsmedels-prisen stigit med en annan effekt på arbetslönerna, än
den som bär talas om: arbetslönerna hade fallit; och två
gånger under samma tio år hade man haft den
erfarenheten, att spannmålsprisen sjunkit och arbetslönerna stigit.
Jag misstänker storligen att hela den teori om
förhållandet mellan födoämnenas pris och aflöningarna, som här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
