Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sociallagstiftning - Olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare. (Motion n:o 227 A. K. 1890)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
ADOLF HEDIftf
Samtliga dessa förslag framställdes af nuvarande
landshöfdingen i Örebro län. Jag har väl någon gång hört
sägas, att man borde kunna förvänta att arbetsgifvarne
själfva skulle fylla den lucka, som lagstiftningen förbisett,
men jag tillåter mig att betvifla detta. Jag skall icke
upprepa exempel på olycksfall, hvarom sakkunniga i
offentliga föredrag och i tidskrifter konstaterat, att de
skulle kunnat undvikas, om de enklaste säkerhets- och
försiktighetsmått varit från vederbörandes sida vidtagne.
Jag skall endast här omtala en händelse, som passerade
för omkring 2 år sedan. Den finnes refererad i tidskriften
»Eira», om jag icke misstager mig, uti l:sta häftet af
årgången 1882. Det inträffade nämligen att distriktsläkaren
i Mölndal blef uppsagd från sin tjänst. Detta gick så
till, att — tack vare vår utmärkta kommunala rösträtt —
den störste röstägaren lyckades vid en bystämma
kull-votera de öfriga 15 närvarande, som alla önskade få
behålla den människovänlige och outtröttlige läkaren,
kull-votera, säger jag, dessa 15, ehuru de enligt
taxerings-längden tillsammans representerade något sådant som
1,161,000 kronor, och hvarföre? Därföre, att läkaren, sin
plikt li km ä tigt, uppmanat personer att upphöra med
arbete i en under anläggning varande svafvelsyrefabrik,
därest de ville återvinna sin hälsa och därest icke i
fabriken vidtoges skyddsåtgärder mot den skadliga
inflytelsen af svafvelsyregaserna. Häraf den store röstägarens
vrede, häraf hans hämnd mot läkaren, på arbetarnes
bekostnad! Man skall säga, att detta är ett enstaka fall.
Ja väl, jag tror det helt visst. Men det är åtminstone
hvad läkarne pläga kalla, när de tala om något rent
ohyggligt, det är ett »intressant» fall, som förtjänar att
antecknas. När något sådant kan ske, utan att den
allmänna oviljan hjälper hvad i ty fall brister uti lagen, då
säger jag att det kan vara tid för lagstiftningen att ingripa.
Den är vidare icke något så nytt, den tanken, att
arbetsgifvarne böra förpliktas till skadestånd för de olyckor,
som kunna drabba arbetarne under arbetet, icke ens här
i landet alldeles nytt. Det första spåret jag finner till
något sådant är riksdagens skrifvelse år 1815 till k. m:t
med anhållan att Göta kanalbolag måtte förpliktas lämna
ersättning åt rote, när arbetskommenderad indelt soldat
blifvit skadad under arbetet eller förlorat lifvet. Det
andra exemplet är ifrån riksdagen 1823—30. Riksdagen
anhöll då, i skrifvelse till k. m:t, att enskilda personer
eller bolag, som hade i sin tjänst kommenderad indelt
soldat, skulle förklaras skyldiga att lämna soldaten
ersättning, om han så skadades, att han finge lämna
krigstjänsten, äfvensom ersättning till roten, om soldaten ska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
