Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungadömet och regeringsmakten - Prinsbefäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
ADOLF HEDIftf
talas om huru en sådan där bana, där befordringarne
följa tätt med stöd af hoftjänst, tager sig ut, så skall
jag bedja att få nämna några exempel — icke några namn.
Ryttmästare af andra klass 1874, öfverstelöjtnant och
chef för en kår 1875, kabinettskammarherre 1879. Nu
går det raskt: öfverste och chef för ett husarregemente
1880, generalmajor 1891, kavalleriinspektör 1892,
fördelningschef 1896, generallöjtnant 1901. Jag borde kanske
ha börjat litet längre tillbaka i tiden och nämnt, att efter
att hafva inträdt i armén såsom underlöjtnant 1855,
mannen blef stallmästare hos konungen 1867, ryttmästare
i armén 1870, hofstallmästare och chef för hofstallet 1870,
ryttmästare i regementet 1872. Således blir resultatet,
om man summerar ihop de särskilda data, följande:
tjänstgöring vid regementet 1855—1861 eller under 6 år;
tjänstgöring utomlands 4 år; hoftjänst 1866—1875 eller under
9 år och därunder avancement i armén och i regementet
från yngste ryttmästare af andra klass 1874 till kårchef
och öfverstelöjtnant året därpå. Detta är ett af de många
exemplen.
Ett annat exempel: officer 1859, löjtnant 1865,
ordonnansofficer hos en medlem af det kungl, huset 1865,
adjutant hos konungen 1872, kapten 1872, major 1874,
öfverstelöjtnant 1888, öfverste 1888, kabinettskammarherre
1888, generalmajor 1897 och arméfördelningschef 1899.
Den sistnämnda utnämningen i synnerhet är väl den,
som ådragit sig det största uppseende, som någon militär
utnämning kommit i åtnjutande af under hela den tid,
som jag har följt de offentliga angelägenheterna. Men
icke har man försport, att konstitutionsutskottet däraf
har funnit sig föranlåtet att ingripa mot hofmilitarismen.
Ej heller har man sport, att statsrådet vid det tillfället
har uppfyllt den skyldighet, på hvilken utskottet förlitar
sig. Detta är ju rent af tomma talesätt. Hvad tjänar
det till att kosta pengar på tryckning af en sådan
argumentation, om hvilken hvar och en vet, att ingen menar
något med den, utan att den endast användes i brist på
något bättre, då man icke kunnat säga rent ut de
verkliga skälen?
Detta var nu två exempel, men jag finner mig
föranlåten att tillägga ett tredje, eftersom vi äfven kommit
därhän, att det är alldeles i sin ordning att med
hof-militärer jämnställa dem, som haft den förmånen att vara
anställda såsom adjutanter hos herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet. Från och med sista dagarna
af oktober 1899 till och med 1902 befordrades till
chefsposter inom armén 19 personer. Af dessa 19 äro en
adjutant hos konungen, en kammarherre hos kronprinsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
