Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Mor Enfaldigs anfäktelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fann hon den låst. Hon bultade ivrigt uppå, ja allt vad
krafterna tilläto, men allt blev tyst. Endast Samvetes
bistra stämma avbröt den hemska stillheten:
»Du ser ju nu», sade han, »att Immanuel har övergivit
dig, och att du icke har lov att nalkas honom. Tag din
dom undergivet, ty den är välförtjänt; tag den och gå!»
Gummans ångest står icke till att beskriva. Hon
förtvivlade odh visste icke, var hon skulle finna någon lisa
i sin ångest.
»Vända om!» tänkte hon. »Vända om — drivas ut
ur Evangelium, för att bliva Beelzebuls rov! — Och det
utan att få se Immanuels anlete!»
Därvid satte hon sig ner, för att åtminstone ännu en
gång få gråta vid Immanuels dörr. Men hon hade. inga
tårar mer.
»O jag arma», kved hon. »Huru har jag kunnat bli så
hård? Förr kunde jag åtminstone gråta. ISTu är även
det slut.»
Vid hon så satt, hörde hon en röst på avstånd ropa:
»Han är kommen att uppsöka och frälsa det, som var
förtappat !»
Det var TJtfattig Tro, som ropade till henne dessa ord.
Därav fick hon något mera mod.
Hon bultade åter på och bad:
»Herre, min Frälsare, jag ropar dag och natt inför dig:
låt min bön komma inför dig och böj dina öron till mitt
ropande! Ty min själ är full med jämmer och mitt liv
är hart när helvetet!»
Därpå lyssnade hon, om hon skulle kunna märka något
svar inifrån. Men allt blev tyst som döden. Hon ropade
åter igen:
»Herre, jag är aktad lik vid dem, som i kulan fara,
jag är en arm kvinna, som ingen hjälp haver. Jag lig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
