Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för två år sedan. Hvad hade nu plötsligt kommit
åt henne? Och hvad kunde anledningen vara?
Ivan Ivanytsch drack redan sitt sjunde glas
te, under det han pustade, smackade och sög än på
citronskalet, än på mustascherna. Han mumlade
något i sömnig och slapp ton, men jag hörde icke
på honom, utan väntade bara på, att han skulle gå.
Slutligen steg han upp med samma min, som om
han endast kommit till mig för att dricka te, och
började taga afsked. I det jag följde honom ut,
sade jag:
"Således har ni icke något råd att ge mig?"
"Råd? Ack, jag är en obildad och enfaldig
gammal man," svarade han. "Hur skall jag kunna
ge några råd? Och ni oroar er i onödan... Jag
vet verkligen icke, hvarför ni gör er så mycket
bekymmer? Oroa er icke, käre vän! Vid Gud, det
har ingenting att betyda..." hviskade han vänligt,
lugnande mig, som om jag vore ett barn.
"Ingenting att betyda, vid Gud."
"Ingenting, säger ni? Bönderna måste ju taga
halmen af taken, och på ett par ställen har tyfus
utbrutit, säges det..."
"Nå, än sedan? Nästa år blir det en god
skörd, då få de nya tak, och om vi skulle dö i
tyfus, så komma andra att lefva efter oss. Och i
alla fall måste vi en gång dö, om icke nu, så längre
fram. Vid Gud, det har ingenting att betyda...
Gör er icke bekymmer, min dufva lilla."
"Det kan jag icke låta bli," svarade jag
förargad.
Vi stodo i den svagt upplysta tamburen. Ivan
Ivanytsch fattade mig plötsligt under armen och såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
