Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuksalen N:o 6 - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
odrägliga järnvägarna. Man blef bara lurad på alla
sätt! Nej, på hästryggen skulle man sitta och rida
sina hundra verst om dagen, — det kände man sig
frisk och stark efter. Och att vi hade missväxt,
det berodde däraf, att man torkat ut Pinskträsken.
I allmänhet rådde en förfärlig mängd missbruk. Han
förifrade sig, skrek och lät ingen annan säga ett
ord. Detta ändlösa prat, endast afbrutet af
skrattsalvor och uttrycksfulla åtbörder, tröttade Andrej
Efimytsch.
"Hvem af oss båda är vansinnig?" tänkte han
förtretad. "Jag, som anstränger mig att inte oroa
mina medpassagerare, eller den där egoisten, som
tror, att han är klokare och intressantare än alla
här, och därför inte lämnar någon i fred?"
I Moskva iklädde sig Michail Averjanytsch en
uniformsrock utan epåletter och benkläder med röda
sömmar. På gatan gick han i uniformsmössa och
kappa, och soldaterna gjorde honnör för honom. Det
föreföll Andrej Efimytsch, som af vännens forna
herremanslater alla de goda med ens försvunnit och
endast de dåliga stannat kvar. Han tyckte om att
bli uppassad, till och med då det var alldeles onödigt.
Tändstickorna lågo framför honom på bordet, och
han såg dem, men ropade likväl åt kyparen, att
han skulle ge honom en tändsticka; han generade
sig icke att gå i blotta underkläderna i städerskans
närvaro, duade alla tjänare utan undantag, äfven de
gamla, och kallade dem, då han blef ond, för nöt
och dumhufvuden. Detta var, som det föreföll
Andrej Efimytsch, visserligen herremansaktigt, men
vidrigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
