Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF RUDBECK DEN ÄLDRE T0
ga upphöjelse kom hans hufvud att svindla, på samma
gång han tvangs och äfven tyckte sig kallad att på en
gång gripa efter alla de rika uppgifter som samlas i en
högskolas sköte. Det blef för honom en vana att vilja
taga del i allt, för andra att lägga allt på hans villiga
breda skuldror, och ingenting fanns som ej intresserade
detta lifliga sinne, som aldrig var nöjdt med det mål,
som låg närmast, utan ständigt bortom detta ställde
ett nytt. Så förklarar jag, hvarför hans rika gåfvor
icke kommo till sin bästa användning, utan stundom
till föga lycka för honom försplittrades på oräkneliga
uppgifter.
Men: stora ting har han i alla fall uträttat, och
- man rent häpnar öfver den arbetsbörda han med obruten
kraft ända i det sista burit: Den var stundems:af
kolossala proportioner, och man har verkligen svårt att
föreställa sig, att hvad han genomfört varit för en
människa möjligt och rymmes inom ramen af en vanlig
lifslängd. Uppsala universitet, som han i långa tider,
lik en ny Atlas, bar på sina skuldror, står till honom i
en tacksamhetsskuld, som aldrig kan förgätas.
En märklig man var han förvisso. Snillegåfvorna
voro lika omfattande som djupa, ingenting 1i himmel
eller på jord fanns som ej fängslade hans lifliga öga.
Arbetslusten var gränslös, förmågan likaså; trötthet
var för honom ett okändt ting och hvila ej annat än ett
namn på ombytt arbete. Själf stor ville han se allting 1
stort och ordet omöjlighet fanns icke i hans ordbok.
Lynnet ej mindre spänstigt än kroppen utmärkte sig för
en sällsynt friskhet, som understundom i ögonblick af
öfversvallande lifsglädje kunde taga sig uttryck i
putslustigt gyckel, men som ock höll honom uppe i strider och
mödor utan tal. Humorns språk var honom naturligt,
och i hans rika brefväxling gömmer sig en verklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
