Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så ynglingstark och spänstig mot oss träder
vår prost vid sina fem och sjuttio år.
Hur gosseglad han sig bland vänner gläder!
Bland grönt och blommor fryntlig fram han går
och trycker trofast mången hand som räckes
till ärligt handslag på hans hedersdag.
Vid denna åsyn solskensminnet väckes
från mången Resmofest av samma slag.
”Vad han är lik sig!” måste alla tycka
som sedan länge känt vår vän och far.
I fulla drag han njuter egen lycka,
men alltid han för andra omsorg har.
Han är så fast i vad han ser som riktigt,
men skälmen tittar snart ur ögonvrån,
och lätt han genomdriver månget viktigt
med hjälp av humorns goda gudalån.
Man märker, att han fått regeringsgåvan,
men spiran är en fridsam herdestav.
Hans rörda stämma visar oss mot ovan
upp till ett liv som trotsar död och grav.
Han ofta stått vid våra käras bårar,
en evighetens tolk av kärlek full,
och med de våra blandat sina tårar
som gått till hjärtat för hans hjärtas skull.
Han folklig är som få, och andras dosor
han gästar gärna, när det så bär till,
och även därför dofta många rosor
kring jubilaren, om du tro det vill. —
I Resmo prästgård, röd med knutar vita,
beskugga hundraåra träd hans bo.
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
