Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av alla ägarna den allra sista,
han hängde sig i kvarnens skumma vrå.
Men pengar fanns på botten av hans kista,
och varför då han ville livet mista
blev aldrig någon riktigt klok uppå.
Men det var längesen. Nu leka barnen
på murkna trappan upp till mjölnarns loft,
där silvervita glänsa spindelgarnen.
Blott vinden suckar höstlikt genom kvarnen
och virvlar om bland damm och mögeldoft.
Vid avlösningen ägnar en inhemsk sångare, Kjell Adler,
följande sonett åt sin barndoms älskade robygge:
Liksomii bön du sträcker högt mot skyn
ditt vingekors, som blekts av Ölands sol.
— Ett minne från den tid, då bonden mol
sin egen säd med mjöligt damm i hyn.
Vid stenars gnissel vreds kring axelns pol
de fyra vingarna — en ljuvlig syn
för den, som väntat vind i ölandsbyn
och varit vaken, sedan hanen gol.
Förintelsen dig hotar, väderkvarn,
som sjöng din sång för mig, när jag var barn,
var gång som vinden slet i tunna spjäll.
Du dör för motorspritens andedräkt,
ditt tak blir ruttet och din vinge spräckt;
din storhetsdag är slut, det går mot kväll.
(1936)
12 — Areskog, Öland. 177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
