Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man på ön i så ringa grad reagerade inför konungens
Röda bok.
Det lider mot slutet av år 1606. Karl, yngste Vasasonen,
har länge styrt riket med järnspira. På porträttet från 1596
ser han ut som en gammal havsörn med kalnande huvud.
Och dock är han då icke mera än 46 år. Men så har han
varit med om många fejder och förvecklingar, där blod —
även det ädlaste — flutit i strömmar. Någon vidare kärlek
har ”Bondekungen” aldrig hyst till rikets båda högsta stånd,
bördens och bildningens. Men ingen regel utan undantag.
Han har upptäckt Axel Oxenstierna, som nyss — icke
mycket över de 20 åren — tyst och stilla utan åthävor
börjat den strålande bana, som han med stigande glans skall
löpa hela långa vägen. Sannolikt satte Nionde Karl aldrig
sin fot på Ölands jord. Men hans unge tjänare skulle genom
hans ofrivilliga förvållande göra det. Karl IX hade
nyssnämnda år sänt Oxenstierna i en beskickning till
Mecklenburg. Olyckan ville emellertid, att fartyget råkade ur kurs
och sprang läck, innan man hunnit Ölands norra udde. Man
var mycket illa däran i höstmörkret och oktoberstormen.
För skepparen fanns ingen annan råd än att söka taga sig
fram till Kalmar för att reparera, vilket också lyckades.
Under det tvungna uppehållet i sjö- och stapelstaden gjorde
Oxenstierna en avstickare till Öland. Fastän det var sent
på året, blev han alldeles betagen i ön. Han fann den
verkligen förtjusande och kallar den en ”insula amcenissima”.
Han beundrar den sköna högdjursparken och de ståtliga
kungsladugårdarna. Han lyssnar med välbehag till öfolkets
lustiga berättelser, och särskilt intresserar det honom att
höra om de rödbruna ölandshararna, som man trodde vara
mera snabbfotade än hararna annorstädes. Han berättar
också om egendomliga folkseder som iakttagas vid de stora
rävskallen.! — Men skutan var snart lagad. Plikten,
kal
1 Epitetet ”Den ljuvliga ön” jämte uppgifterna om det öländska
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
