Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från horisonten, och öfver land och flod, berg och
dal spridde sig småningom det oförklarliga ljuset.
Himmelen, med alla dess talrika härar af stjernor,
bleknade för detta mäktiga ljus, och dessa nattens
klart lysande lampor slocknade af sig sjelfva,
efter att förgäfves oräkneliga gånger hafva blickat
upp, liksom med motvilja att uppgifva fältet. Ur
buskar och bon qvittrade de vaknande foglarna,
och ur jordens gömslen framkröpo de trägna och
flitiga myrorna, för att i tid begynna dagens
arbete. Den uppgjorda elden flammade väl ännu,
men dess lågor voro matta och svaga, och deras
närings-ämnen nästan förtärda. Meihammoh
glömde sig icke — en vink af honom nedtystade de
stojande rösterna. ”Morgonen nalkas,” yttrade han
och vände sig derpå till Saloueh. ”Stumma äro
alla tungor. Du vet hvad det betyder. Din stund
är kommen.”
”Elden har slocknat,” svarade Saloueh med ett
fullkomligt lugnt ansigte, ”så skall min eld också
slockna.”
”Ser du den rand, som upplyser bergets topp?”
återtog den förre. ”Ser du den ljusröda glans, som
pryder kronan af den lummiga eken, hvilken liksom
en gammal vördnadsvärd Sachem, står midt ibland
sina underhafvande och reser sitt hufvud högre än
någon af dem?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
