Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helena var 16 år, då hon beröfvades den sista
af sina syskon. Hennes af naturen goda och
lättrörda hjerta hade genom detta hårda slag liksom
iklädt sig en sorgdrägt, nästan aldrig upplyst af
ungdomens glädje, och öfver det täcka ansigtet var
draget ett moln, som ingen lyckligare framtid
förmådde helt och hållet skingra. Karaktersdraget i
anblicken var likväl det fullkomligaste lugn, sådant
som månans vid midnatten, eller ytans på en stilla
insjö emot skymningen, en sommar-afton. De
stoIa svarta ögonen, så talande de också voro, ägde
en dyster mattighet, som, utan att vara sjuklig,
antydde att hennes verld var ej bullrets och
fåfängans. De voro som trodde, att detta matta
öga förebådade en förkortad lefnad, och att den
unga flickans beständigt jemna och milda
sinnesstämning var ett gilvet tecken till någon ännu
fördold sjukdom, som skulle bädda åt henne en
för tidig graf, likasom hennes syskons; men
kindernas friska färg och den starka, välbildade
kroppen motsade en sådan föreställning.
Det var emellertid naturligt, att hon, den
sista öfverlefvande af de fem barnen, skulle nu också
bli fem-dubbelt kär för sina föräldrar; att hon skulle
vårdas med samma ömma omsorg, som en svag
Tropisk planta skötes under nordens himmel. För
dem ansågs ingen ansträngning, ingen åtgärd för
stor till att värja henne för alla möjliga faror,
hen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
