Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Krumbukter
- Företalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Honungen, det är populariteten. Man har i
alla de tider, de tider jag minns, sagt, att jag är
landets populäraste konstnär, och jag har tagit
detta som om det vore en mig rättvisligen
tillkommen tribut. Vid ett visst tillfälle nyligen blef
det kanske för mycket, och däraf följer alltid
reaktion. Likafullt hänger jag krampaktigt fast
vid hoppet att fortfarande en hel hop popularitet
skall finnas kvar åt mig i den svenska statskroppen,
så att denna välvilligt kommer att blunda —
åtminstone med ett öga — för det som i denna
bilderbok är svagt, krystadt och dumt.
Kära Birgit och Barbro, jag börjar bli
gammal, och däraf följer, såsom senilitetens tecken,
att jag blifvit pratsjuk. Därför blir det nog också
bäst att inte söla och krumbukta längre, utan
genast öfvergå till det egentliga
FÖRETALET.
Det är i anledning af mina nu fyllande sextio
år, som min gode vän Karl Otto Bonnier
vill ge ut äfven denna bilderbok, och det är också
hans idé, att det nu blir en serie andras barn. Till
dessa bilder måste jag foga en bit text, det lönar
sig inte att försöka smita ifrån den, hvarför jag
väl krafsar ner en tanke då och då.
Kanske ni, älskade Kaj och Greta, icke äro
så kinkiga, utan gärna hören den åldrande farbror
Carl Larssons pjoller. Dessa här i boken afbildade
gossar och flickor hafva alla varit goda,
vänliga och älskliga barn, hvilka tåligt, ibland
intresseradt lyssnat till det virriga tal, jag hasplat ur
mig för att lura er till någon smula stilla
uppmärksamhet, då jag, med penseln eller pennan i
högsta hugg, sökt knipa det eller det lilla draget
eller det och det näpna uttrycket. Jag har måst
söka underhålla och kvarhålla de små killingarna,
hvilkas sprittande och hoppande kroppar sannerligen
icke voro ämnade för stilla modellsittning.
Med mammornas benägna medverkan och
ofantliga mängder snask, samt, som sagdt, mitt
prat gick det dock.
Får jag äfven här lika kritiklöst gå på, så
nog skall det bli text så det räcker. Emellertid,
och detta allvarligt sagdt, så har jag alltid något
på hjärtat, och är glad och tacksam att få nysta
det ur mig.
Vi konstnärer äro inga starka och djupa
tänkare, vi ha, såsom Heidenstam någonstans säger,
vårt ingenium samladt i vårt öga; men, som jag
hörde en mindre framstående auktoritet citera ett
ordstäf — det var en liten snusförnuftig gosse i
Göteborg: »en blind höna kan också hitta en ko ...»
Tja ...
*
När jag själf var en liten gosse, hittade jag
också något, och det var en bok som låg bland
skräp och bråte uppe i vårt vindskontor. På
dess omslagsblad lästes:
Människans plikter
af
Silvio Pellico.
Det rätta är evigt.
Stockholm 1843.
Denna bok blef mig så innerligt kär, det var
som om jag funnit den verkliga vän, jag hittills
saknat; han är det ännu, och ständigt har jag den
lilla boken i min närhet — nu inbunden i
läderpärmar och med guldsnitt.
Så naiv, så god, så äkta i sin heliga enfald,
var han just den ledsagare, som jag, fattig slarfver,
behöfde.
Om jag nu i min ordning, skulle ta mig för
något i den vägen!?
Något måste jag, som sagdt, skrifva om, och
en sextioåring kan ju alltid ha något att säga åt
er, barn, åt er i ton-åren åtminstone.
Nog skulle meningen bli lika innerlig, lika
allvarlig — trots den föga högtidliga formen —
som nånsin Silvio Pellicos, men därvid stannar
det, gunås.
Han var dock — utan att säga något illa om
mig själf — en annan man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 01:02:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/abarn/0008.html
