Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. LEFNADSTECKNING - 8. Medborgerliga utmärkelser — Ydrebeskrifningen och Rääfs öfriga skriftställarskap; utbildningen af fäderneärfda egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och profeterna, förbinda att skymfa vår religionsstiftare och hata
hans bekännare.
Men, invänder filantropen, judarne måste ändock någonstädes
vistas; äfven de måste ega en plats på jorden. Nå väl! Det
land som blifvit dem beskärdt och hvilket de med så mycken
grymhet sig tillkämpat, fråntogs dem af verldens dåvarande
mäktigaste folk; det innehafves nu af dess svagaste, från hvilket
judarne äro nog talrika att kunna återtaga sin arfvedel, och nog
rika att förmå honom bebygga och uppodla. Europas regeringar
och folk, som nedlåtit sig nog djupt, att såsom låntagare göra
sig till trälar under dessa fordringsegare, skulle då finna tillfälle
att gälda sina annars obetalbara skulder genom aflemnandet af
hvarjehanda krigsförnödenheter, hvartill Sverige komme att
tillsläppa icke den minsta anparten. Vilja de icke detta, må de då
åtnöja sig med de redan alltför stora förmåner de hos oss
åtnjuta.»
Såsom R:s sista politiska uttalande anföra vi till slut äfven
ett tredje aktstycke: följande bref, dateradt d. 28 okt. 1871, stäldt
till en ännu (1879) lefvande vitter och förnäm dam.
»Hvilka skäl, som kunnat förmå hrr statsråder att samtligen
begära sitt afsked, äro mig obekanta; men trenne sanningar stå
klara för min historiska syn: att intet större nöje kan göras åt
en i tambouren larmande hop, än att gifva honom rum, att
intränga på lediglemnade platser; att hvarje styrelse, som lyssnar
till gatans eller tidningsskrifvares skrän, går en skyndsam
undergång till mötes; och att hvarje folkförsamling, som fått vana till
herravälde och inblandning uti sin regerings göromål, aldrig kan
återföras till sans och tukt blott genom förnuftets inverkan,
endast genom tvångets helsosamma makt.
För 100 år sedan var Sveriges ställning lika sorglig som
den närvarande. Då uppstod en konung, vid hvars födelse en
skådepenning präglades med den profetiska inskriften: Och det
vardt ljus; han återförde lydnad, ordning och lugn, genom att
upplifva Gustaf II Adolfs regeringsform, fastän han hade till
motståndare lagligen regerande ständer, en rådkammare van att nyttja
sina konungars namnstämpel, och en officerskorps som för större
delen öfvergaf sitt fältläger för att frossa under riksmötena af
inländska partichefers och utländska ministrars mutor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
