Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. LEFNADSTECKNING - 4. Utvandring till förfädernas bygd — Claes Livijn och hans söner — Rääf såsom sagoberättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturligtvis blef svaret: »De lefva», hvarpå han säges hafva
yttrat: »Om de lefva, är det ett bevis att de hafva födt sig».
Öfver hvarjehanda expeditioner, t. ex. den tilltänkta
stormningen af Lybeck i december 1813 gifver Livijn högst åskådliga
och underhållande framställningar, hvarom våra läsare längre fram
i boken torde taga kännedom. Vi anföra här ytterligare blott
ett par prof på R:s egen brefstil. Han skrifver till Livijn från
sin gård Thomestorp i september 1812:
»Bland de vänner som i sommar besökt mig, äro Atterbom
och Hedbom i en olycklig belägenhet och som måste bedröfva
hvar och en som känner deras värde. Båda äro de ömkliga till
kroppen, mera till själen, och Atterbom i synnerhet utan förmåga
att sysselsätta sig med annat än sina sorgliga föreställningar om
sig sjelf. Han kunde ej en gång fullborda korrektion af
Palmblads roman, än mindre författa något sjelfständigt; med känsla
af hvad han förr varit och med begär att blifva ännu mer, är
hans närvarande tilllstånd ämnet för nya lidanden. Hedbom har
friska stunder, mellantider då han riktigt rasar, och han hade
författat en vaggvisa i gammal stil, ett af de vackraste stycken
jag någonsin hört. Palmblad åter, Hedboms reskamrat, är hela
samfundets uppehållare och styresman och växer ständigt i
förmåga. — -—»
Ett bref från Rääf till Livijn af 1814 är af ett mycket
egendomligt innehåll. Det handlar om Napoleon. »Hvarför tviflar
du» — skrifver R. — »att jag ej skulle samtänka med dig om
det förtidiga i Napoleons fall? Förtryckarens person är alltid
förhatlig, men hans lefnad oftast nyttigare än den godhjertigaste
regents. Europas behof af en våldsmakt, som genom den
djupaste förnedring kunde skaka förnedrade nationer ur sin sömn,
är lika otvifvelaktigt för idéen som besannadt af historien. Att
Napoleons regering på vida när ej gjort en önskad verkan, har
du som ögonvitne haft tillfälle att besanna, och det visar sig
äf-ven för den aflägsnaste åskådare i de allmänna händelserna efter
hans fall. Men då vi på ena sidan erkänna nyttan af dessa
jordens plågor och att ett fall af deras nödvändighet nu varit inne,
så böra vi ej på den andra tillskrifva Napoleon en förtjenst som
ensamt egnas åt det stränga ödet, hvars medvetslösa redskap han
alltid varit och som drifvit honom framåt till sina ändamål, lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
